Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Naturen är som ett livslångt anonymt engångsligg

Fläder. ”Jag blir omåttligt nöjd när jag ser en fläder, tänker 'fläder' och har rätt”, skriver Johan Hakelius. Foto: NINA BERGSTRÖM

Flädern har fått stora klasar bär. Det gör mig omåttligt nöjd, av det enkla skälet att jag vet att det är just flädern som har fått sina bär.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi lever i ett skogsmulleland, en fältbiologs basläger, och har man ett aningen kyligt förhållande till naturen påminns man ofta om det. Nu var det ett tag sedan sist, men minst ett par gånger om året brukar jeremiaden dyka upp i form av en insändare, eller en intervju, eller ett radioinslag: det är synd om alla ”naturanalfabeter”.

Så tråkigt de måste ha, alla dessa människor som inte kan ”läsa” naturen. De som inte kan skilja en väppling från en rallarros, eller en stekel från en jordlöpare.

Det fiffiga med naturen är att man kan ha nytta av den alldeles oläst.

Eller för den delen en väppling från en jordlöpare. Tänk att leva i en miljö som är lika främmande, som vore den på en annan planet.

Så brukar det låta.

Och jag brukar tänka så stilla att det fiffiga med naturen är att man kan ha nytta av den alldeles oläst. Den är som ett livslångt anonymt engångsligg: det krävs inga namn för att klara av väsentligheterna.

Böcker och all annan textburen mänsklig kultur, däremot, är inte bara beroende av läskunnighet, utan dessutom av en gnutta intelligens. Så tänk på alla dessa stackars människor för vilka en vanlig bok är som ett obegripligt utomjordiskt instrument. Vilken glädje kan de ha av litteraturen, annat än som tillhygge?

Men det är förstås ett löjligt motsatsförhållande och hur det än är, blir jag omåttligt nöjd när jag ser en fläder, tänker ”fläder” och har rätt.

Om man nu accepterar den där överförda betydelsen av analfabet skulle man kunna tro att man med åren stadigt utökade sin läskunnighet. Först text, sedan kanske naturen, sedan kanske något annat stort ämne där de invigda satt benämningar på det ena och det andra för att skilja dem åt.

Men det är snarare tvärtom.

Jag ser mer bra drama på film än någonsin, men inte fan kan jag skilja Ryan Gosling från Jake Gyllenhaal.

Musiken brukade vara som litteraturen för mig. Jag kunde läsa varje basgång och veta dess historia och betydelse. Detsamma gällde allt som följde med, från fiskstjärtsparkasen till påskliljorna i bakfickan. Men långsamt har musiken blivit som naturen för mig: några enstaka läsbara ruskprickar i ett suddigt hav.

Jag ser mer bra drama på film än någonsin, men inte fan kan jag skilja Ryan Gosling från Jake Gyllenhaal. Eller Bradley Cooper från en väppling.

Det är såhär det är: man blir inte mer och mer läskunnig med åren, utan alltmer analfabet på område efter område. Snart finns bara böckerna kvar.

Men ibland vill man ändå försöka.

Jag kommer aldrig att ge mig ut i skogsbackarna med en flora för att försöka översätta naturens språk till mitt eget, men i helgen tänkte jag försöka mig på att läsa en tjurfäktning på Las Ventas i Madrid. Det var 45 år sedan jag såg en senast. Då var jag sex, eller så, och varken lika blödig eller lika vidsynt som jag är nu.

Jag har ingen aning om blödigheten eller vidsyntheten kommer att vinna. Den mänskliga ritualen i sina tre färggranna akter, eller tjurens lönlösa motstånd? Kanske ingendera. En del språk förblir obegripliga hur man än anstränger sig. Eller så är lidandet och ritualen bara meningsbärande tillsammans, som vokaler och konsonanter.

”Tjurfäktning är inte en sport, utan en tragedi”, skrev Hemingway från Spanien till Toronto Star Weekly för snart 100 år sedan. Jag antar att det är det jag hoppas på. Sport har alltid varit som gammalgrekiska för mig.