Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Naturen är en chauvinistisk, konservativ mansgris

Västlig låglandsgorilla, Kongo.Foto: SVERIGES TELEVISION AB

Det är många som hör den viska just nu. En del hör den skrika. Finstämda schamaner påstår sig vara i ständig dialog med den.

Jag talar förstås om själva Jorden.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Som alltid med den här planeten är inget nytt under solen. Sedan vi var samlare och jägare har jorden presenterats som ett ädelt väsen med en obeveklig känsla för rättvisa och integritet. Behandlar vi den illa svarar den med samma mynt. Virus är, i den här tolkningen, inte bara en av alla de skapelser som den kaosprunkande biologin spottar ur sig, från mycel till vattenbufflar. Virus är ett budskap. Och det vet var vi bor.

En viss sorts naturkatastrof gör helt enkelt en majoritet av oss till engelsmän av bättre sort. Urmoder Gaia blir en skoningslös dominatrix som låter piskan vina, tills vi lovat att följa den här klotformade internatskolans karga regler.

Det är förstås perverst, men vem kan längre tro att livet kan vara något annat? Och kanske ett fall framåt, ändå.

För tjugo år sedan var jag på gruppövning med jobbet. Övningarna leddes av ett par som befann sig någonstans mellan KBT och LSD. Vi satt i ring och blev individuellt guidade genom vårt eget undermedvetna, med arbetskamraterna som publik. När övningen var slut skulle den utvärderas.

Entusiasmen var stor. Men så suckade en deltagare och gav ett omdöme som generade alla oss andra:

– Det är märkligt att sitta med människor som ägnar sitt yrkesliv åt att tänka och skriva, men som blir förvånade när de upptäcker att de har en själ.

Det är den kommentaren jag tänker på två-tre gånger om dagen nu.

Många verkar ha antagit att vi reformerat bort katastroferna. Åtminstone genant triviala katastrofer, som ett ynkligt virus.

Ett par föreställningar har fått sig en törn efter Corona. Den ena är att historien är något som skett förut.

Vi vet vad som skett genom årtusendena. De är en lång räcka av triumfer och katastrofer. Böldpest och penicillin. Kannibalism och ostsufflé. Folkmord och rättsstat. Men många verkar ha antagit att vi reformerat bort katastroferna. Åtminstone genant triviala katastrofer, som ett ynkligt virus.

I ärlighetens namn har vi nog antagit att triumferna också reformerats bort. Den där typen av extremer är inget utvecklade länder pysslar med. De hör u-länder, eller just historien till.

Tji fick vi. Historien utspelar sig fortfarande. Shit still happens.

Den andra stukade föreställningen är att människan har frigjort sig från naturen.

Det kan låta märkligt, efter åratal av klimathysteri, men jag tror man ska tolka klimatångesten som en överkompensering. Den är ett slags självspäkning som botgöring för att vi egentligen anser oss ha rätt att lämna naturens mossigt fyrkantiga ramar. Naturen ska till exempel inte komma och välja kön åt oss, det gör vi själva. Och vad menar egentligen Naturen med att lägga födsel och amning på kvinnor?

Naturen uppvisar alla drag av en chauvinistisk, konservativ mansgris. Så vi tänkte att vi gjort slut med den, utom när den uppvisar lite mer progressiva böjelser, som delfiner och gaypingviner.

Och så kom det här viruset. Det har inte alls samma globala glansfaktor som klimatfrågan. Det är rått och ofilosofiskt och förhindrar oss från att demonstrera med Greta och flyga till klimatkonferenser.

Att höra röster i sitt eget huvud är sällan ett gott tecken. Men hör du jorden tala just nu, kan det möjligen bero på att du upptäckt ett par saker:

Vi är inte skilda från naturen. Historien är inte slut.

Var inte så förvånad.

 

LÄS MER: Magdalena Andersson har väntat på stormen 

LÄS MER: Nu är pratkvarnarnas högkonjunktur slut 

LÄS MER: Johanna Sandwall: Vi var inte förberedda