Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Nästan ingenting hade trots allt med nassarna att göra

Almedalen var precis som vanligt. Eller precis som vanligt, sedan den blivit en plats där allt handlar om att sälja saker, som överallt annars. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det brukade bara vara röster, lojaliteter, samveten och själar som köptes och såldes, där i Visby. Nu är det järnvägsspår och pensionsfonder. Läkemedel och elbilar. Försäkringar och kluriga appar.

Som överallt annars.

En kamrat påpekade att det syns på klädseln. När politiken fortfarande var huvudsak gick folk omkring och klädde ned sig enligt respektive partitillhörighet: golfinspirerat för moderater, campinginspirerat för sossar, precis som vanligt för journalister, vänster- och miljöpartister. Nu är det mycket blå kavaj och chinos. Det är försäljarnas folkdräkt, när de väl kryper ur de aningen för trånga kostymerna.

 

LÄS ÄVEN: Sanningssägarna låter som uppviglare på mellanstadiet 

 

Inte såg jag till några nazister, heller. Jag gjorde åtminstone två stora söklovar av ren nyfikenhet, men inget napp. En gång trodde jag att jag fått syn på en nazist i en skåpbil, eskorterad av polis. Han var redigt kortklippt och hade en uniform som såg hemgjord ut, med ett stridslystet märke på ärmen. Men när jag lyckades slå upp det spänniga märket visade det sig skylta för en av polisens bombtekniker.

Det kändes som att stå och spana vid Maginotlinjen 1939. Nassarna var antagligen redan halvvägs genom Polen.

Ingen annan på plats verkade heller ha sett några nazister, att döma av stämningen. Jag hejade på min kollega Alex Schulman ett par gånger, men inte ens han verkade särskilt skakad IRL, även om han redan hade skrivit om nazisterna på torget. Jag glömde att fråga honom om det var bildspråk, eller om han faktiskt hade sett dem stå där.

 

På torsdag morgon, när jag liksom många andra redan var på väg hem, upplyste någon mig om att nazisterna väntades anlända först den dagen. Typiskt. När ni läser det här har säkert kravallerna till slut brutit ut.

Jag får aldrig vara med om något spännande.

Men även om det vid det här laget har gapats, skrikits, marscherats, hotats och kanske till och med delats ut ett par rejäla hurrilar, kan jag inte låta bli att undra om vi verkligen klarade av att skilja det centrala från det marginella i diskussionen om Almedalen år. Nästan ingenting hade trots allt med nassarna att göra under större delen av veckan. 

Precis som överallt annars.

 

LÄS ÄVEN: Är midsommar en stor lögn? 

 

Men det är väl som det är, med vår tid. Vi lever i en ding, ding, ding värld, där allt normalt och vanligt anses för trist för att platsa i offentligheten. För att hamna i mitten krävs det att man är en skäggig dam, eller har en extra kroppsdel på fel ställe, eller odlar systematisk omdömeslöshet, eller framför riktigt bisarra åsikter. 

Gör man det kan man vinna melodifestivaler och presidentval, eller åtminstone bli huvudsak i mängder av kolumner som den här.

Jag är inte säker på att det är särskilt sunt att alltid ta det avvikande och bisarra på stort allvar. Jag tror inte på att tysta ned saker, men jag tror på proportioner och på att hålla huvudet hyfsat kallt. Gör man inte det blir det som att bosätta sig permanent på gamla Kiviks marknad. Då blir samhället bara ett lapptäcke av sensationer, vrål och vulgariteter. Men samhället är något mycket mer, större och, prisa Gud, tråkigare. 

Det vet man om man faktiskt var i Almedalen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!