Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

När hunden är borta händer något

 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag sticker handen i fickan och det ligger förstås en plastpåse där. Igen. Hopknölad och småklibbig, som det uppskjutna beslut den är.

Antingen gör jag ingenting. Då kommer jag att hitta små, svarta plastpåsar i fickorna på jackor och rockar, kavajer och byxor, i månader framöver. Eller så går jag igenom hela garderoben – sommar som vinter, ficka för ficka – och rensar ut alla påsar.

Ingetdera lockar. Struntar jag i att göra något, blir jag ständigt påmind. Rensar jag ut, blir jag det inte.

Vad är värst?

Man samlar på sig en faslig massa saker om man har hund i femton år. Koppel och korgar. Matskålar och leksaker. Vintertäcken och levergodis. Överblivna grisöron. Handdukar som kasserats för mänskligt bruk, men som dög åt tassarna. En flaska hundschampo på badkarskanten.

Det är inget man tänker på, så länge hunden är där. Men när hunden plötsligt är borta händer något. Det är som om alla de där sakerna börjar stirra på dig. Inte anklagande, direkt, men uppfordrande. Vad nu döda ting kan vilja? Kanske att bli undanplockade. Men då är man där igen.

Minnas eller inte?

Johan Hakelius med sin älskade hund. Foto: Privat

Att förlora sin hund gör inte direkt underverk för ens värdighet. Man kan inte låta bli att jämföra med verkliga tragedier: Syrienkriget, Libyen, flyktingarna på Medelhavet, lastbilen på Drottninggatan, Kim Wall, barn med cancer, folk som super ihjäl sig, folk som inte står ut och tar saken i egna händer.

Eller, det räcker väl med att minnas någon nära som dött: en förälder, morförälder, faster, kusin. Vad är slutet för en nästan 15-årig hund i jämförelse med det?

Inget, förstås. Och ändå …

Jag känner mig farligt nära de där människorna som sätter in dödsannonser över drygt 80-åriga släktingar med den ovanligt korkade frågan: ”Varför?". Men det är ju sådär med sorgen: den skiter fullständigt i proportioner och rationalitet. Till och med i art. Människor är förstås viktigare än hundar. Men det här rör ju min hund …

Ja, som sagt, den här upplevelsen är inte ägnad att öka självkänslan. Folk verkar å andra sidan ovanligt förstående. Jag tror inte ens att de himlar med ögonen när jag vänder ryggen till. Fast man vet aldrig.

Det märkliga är hur dum man blir av sorg. Att sitta och tänka på hur tomt det känns, vilken dag det var man gick i parken för allra sista gången, att bläddra mellan alla foton i mobilen, gör inte att man fattar saken ett dugg bättre. Plötsligt får man ändå för sig att man måste skynda hem. Hunden ska ju rastas. Det tänker man i en sekund, innan man fattar hur enfaldigt det är. Och så börjar man bläddra i bilderna igen.

Jag upptäcker att jag undrar hur många gånger vi kan städa här hemma, utan att alla spår - hundhår, tassavtryck, en olycka som gjorde en liten fläck på parketten - är utraderade. När förlorar jag kroppsminnet av hans lilla huvud i min hand?

Ja, jag sa ju att det här är genant. Man måste vara elva år gammal, eller en sopprot, för att känna sig hemma i gråtmildhet av det här slaget.

Å andra sidan: ”Hunden är ett sändebud från den barndom som vi glömt”, skrev Torgny Lindgren. Han lade till: ”Var och en som är såsom en hund ska få komma in i himmelriket”.

Jag är inte riktigt säker på vad han menade, men det låter sant. Påsarna får ligga kvar ett par dagar till.