Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Något är i grunden fel med vården, men inget händer

Södersjukhusets akutmottagning i Stockholm.Foto: MAGNUS HALLGREN/DN/TT / DN TT NYHETSBYRÅN

Vad ska vi egentligen med fakta till?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Världen står på randen till hitte-på-avgrunden. Det är ryssar och rasister och boomers i allmänhet som sprider sina lögner. Om klimatet. Om invandringen. Om journalistiken. Om i stort sett allt. Ingen av dem – undantaget han som sköt upp och ihjäl sig i en raket häromveckan, när han skulle bevisa att jorden är platt – tar konsekvenserna av sitt ljugande.

Det här är sådant som får liberaler att ligga vakna om natten. Det skapar arbetstillfällen för faktagranskare och Emma Fransare i morgontidningarna. Agnar måste skiljas från vete och pärlor från svin. Hela Publicistklubben hummar instämmande som ett ställverk.

Men vad ska vi egentligen med fakta till, om fakta inte påverkar något?

I åtminstone 30 år har jag hört samma visa om den svenska vården, men låt oss hålla igen lite och bara gå drygt tio år tillbaka, till 2009. Då kunde man läsa i Svenska Dagbladet: ”Antalet patientbesök per läkare har halverats på 30 år, enligt statistik från Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Under samma tid har antalet läkare tredubblats.”

Det var ingen revolutionerande nyhet ens då, men det blev en artikel. ”När allt fler tar hand om allt färre måste det finnas något fel”, kommenterade Ingemar Ihse, professor emeritus i kirurgi i Lund.

Man var benägen att instämma. Det är man fortfarande.

Ett litet axplock sedan dess:

Läkartidningen 2013: ”Svenska läkare träffar knappt 900 patienter per år, enligt OECD-rapporten Health at Glance 2013. Snittet för alla 34 OECD-länderna är 2 400 patienter.”

Svenska Dagbladet 2015: ”Svenska läkare träffar färre patienter än i många andra länder.”

Mätning efter mätning, undersökning efter undersökning, som visar att något i grunden är fel.

Svenska Dagbladet i februari förra året: ”Den finska sjukvården är minst 20 procent effektivare än den svenska. I Finland jobbar vårdpersonalen hårdare och läkarna tar emot nästan dubbelt så många patienter under ett år som de svenska kollegorna.”

Dagens Nyheter i höstas: ”Sverige har många läkare per capita i jämförelse med andra länder, men antalet patientbesök per läkare minskar. Orsakerna är okända.”

Det bara fortsätter och fortsätter. Massor av fakta. Mätning efter mätning, undersökning efter undersökning, som visar att något i grunden är fel. För få människor, för få resurser? Kanske det. Men de här felen verkar äta såväl pengar som människor i obegränsad omfattning.

Ändå: ”orsakerna är okända”. Lösningarna också, uppenbarligen.

Sjukvården är bara ett exempel. Vågar man nämna polisen? Dagens Nyheter 1996: ”Svensk polis befinner sig i kris”. Och 2002: ”Rikskriminalen är i ekonomisk akut kris.” Och 2008: ”Polisen: Ännu mer inkompetens”. Och så vidare. Rapport efter rapport. Redogörelse efter redogörelse. Fakta på fakta.

Det finns förstås de som bestrider alltihop. De menar inte direkt att fakta är fejknyheter, men det handlar om mätfel, missförstånd, orimliga förväntningar och felaktiga jämförelser.

OK. Men vad ska vi då med fakta till? Om den bara är sann på ett slags teoretiskt plan? Om felen och köerna och personalen som smäller av, bara är mätfel, missförstånd och förväntningar? Om alla de brott som inte klaras upp visserligen finns där, men ändå är ett slags synvilla?

Vad ska vi egentligen med fakta om den inte sätter några spår i verkligheten? Den frågan oroar mig mer än någon bleksiktig ryss med ett tangentbord.