Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Moderna arbetsplatser stinker av positivitet

Frances McDormand i en scen i Oscarsvinnande filmen ”Nomadland”.
Foto: COURTESY OF SEARCHLIGHT PICTURES / AP TT NYHETSBYRÅN

Jag har aldrig varit med i en sekt, om man undantar några tröstlösa höstar då jag per cykel missionerade för Jultidningsförlaget. Det må vara hänt. Jag känner mig inte särskilt upplivad av tanken på att sprida sarin i Tokyos tunnelbana, dricka spetsad Flavor Aid i Guyanas djungler, eller brinna inne i Waco.

Fast å andra sidan måste väl ändå sekter ha något positivt att erbjuda? 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En enkel gissning är att det är trosvissheten och gemenskapen som är trumfkorten. Men det är just där det spricker för mig. Inget gör mig så skeptisk som en brist på skepsis och även om jag inte har särskilt mycket till övers för den gamle arrondissementbetäckaren Sartre, var han något på spåren när han skrev att helvetet är andra människor.

Och apropå det: något annat som jag, med ett kort undantag, inte gjort på sisådär 20 år är att gå till en arbetsplats.

På den tiden jag hade arbetsplats var det skillnad på kamrater och arbetskamrater. Man höll cheferna på en armlängds avstånd och förutsatte att deras lojaliteter låg uppåt i näringskedjan. Visst hände det att det hyrdes in konsulter som tvingade alla att sitta på ”kick-off” och lyssna på peppande optimister med psykotiska leenden, men sedan återgick det mesta till sin vanliga, reserverade vardag. Och det fanns en vardag utanför arbetsplatsen.

Rätta mig om jag har fel, men så verkar det inte vara längre. Särskilt inte på kontor och särskilt inte i Stockholm. Kliver man in på en sådan arbetsplats i dag, är det som att kliva in på ett väckelsemöte. Folk stinker av positivitet, intimitet och alla andra outhärdliga -tet som man kan tänka sig. Chefer och medarbetare – jag är medveten om att det säkert heter något kladdigare nu, men vågar inte ens ta reda på vad – verkar obscent samspelta. Minsta praktikant talar om företaget, som om de faktiskt ägde det.

Alla har lärt sig att le som filmstjärnor, även om de inte har försäkring nog att få tänder att le med.

Det finns en scen i Oscarsvinnande Nomadland, när Frances McDormand sitter i en ring med andra tillfälligt anställda på paketsorteringen hos Amazon och beter sig precis som ömsesidiga hjärntvättare i en sekt. De har vad som verkar vara en konversation, men som egentligen är ett rituellt upprepande av företagsproducerade plattityder om säkerhet och kundnytta. Alla har lärt sig att le som filmstjärnor, även om de inte har försäkring nog att få tänder att le med.

De flesta av er har antagligen, precis som jag, inte varit med i en sekt. Formellt, alltså. Men vad är då den moderna arbetsplatsen, egentligen?

Arbetsgivare har i ett par decennier blivit mer och mer skenheliga i alldeles bokstavlig bemärkelse. De vill inte bara ha anställda, de vill ha anhängare. De formulerar ”värdegrunder” som låter allt mer religiösa. De talar om att förbättra världen, inte bara om att kränga på den krimskrams. De suddar ut gränsen mellan yrkesidentitet och personlighet. Det har bara blivit värre sedan företagen blev nedlusade med ”HR”-chefer som har som livsuppgift att uppfostra alla anställda politiskt och moraliskt.

Ni kanske aldrig har varit med i en sekt, men har ni en arbetsplats befinner ni er ohjälpligt på det sluttande planet. Ska ni ha minsta chans att klara er måste ni sluta le utan anledning, acceptera att det ni producerar inte ger livet mening och aldrig, aldrig ta någon från HR-avdelningen på allvar.

Ro och kärlek finner ni på annan plats.


LÄS MER: Johan Hakelius: Partiledarna står för ungefär samma sak 

LÄS MER: Johan Hakelius: De här människorna vet inte sin plats