Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Massmord är hoppet – och det bekymrar mig

Foto: USA:s energidepartement, Cornelia Nordström

Jag förväntar mig inte att ni minns Teddy Goldsmith. Hans yngre bror, miljardären sir James, som med sitt Referendum party var en engelsk Donald Trump långt före Trump, är mera känd. Men storebror Teddy lade grunden till det brittiska miljöpartiet.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I början av sjuttiotalet startade Teddy The Ecologist, en miljötidskrift med viss fäbless för världens undergång. Det var där han först publicerade manifestet "A blueprint for survival", En plan för överlevnad. Planen var att radikalt omstöpa världen till ett slags medeltidsartat stamsamhälle. Småskaliga, förindustriella byar med stark social kontroll var det enda sättet att undvika mänsklighetens kollaps och det enda hoppet för själva planeten. Folk var helt enkelt för många och bodde för tätt.

I bokform blev manifestet förstås en bästsäljare.

John Aspinall, som dels drev spelklubbar i London, dels zoo på lantgods utanför London, var en av Teddys beundrare. Aspinall var en stor djurvän. Han simmade gärna i poolen tillsammans med sina tigrar och lät då och då en gorilla sitta med vid bordet på familjemiddagar. När han fortfarande bodde i London delade han våningen med två himalianska brunbjörnar och en tiger vid namn Zara som han rastade i koppel. Aspinalls kärlek till djur omfattade inte människor. Särskilt inte i täta koncentrationer. Teddy Goldsmiths idéer om hårdföra preventivmedelskampanjer och obligatoriska aborter i kinesisk stil, var precis vad Aspinall ansåg behövdes.

Han talade gärna om Londonborna som ”urban biomassa”.

Det här är alltså 45 år sedan, men ni vet hur det är: plus ça change. På ytan syns förändringar, men det mesta är bara upprepningar.

Pär Holmgren skulle börja med att ”snabbt avskaffa alla val” om han blev statsminister

För inte så länge sedan dök idén om klimatdiktatur upp: en världsregering av upplysta miljödespoter. Miljöpartisten och meteorologen Pär Holmgren tycker att idén är ”intressant” och skulle själv börja med att ”snabbt avskaffa alla val” om han blev statsminister. Han är nummer två på Miljöpartiets kandidatlista till EU-parlamentet.

Nu har ett annat gammalt välkänt motiv börjat bubbla fram i de här kretsarna: drömmen om en rejäl likvidering. Cecilia Hagen var där och nosade strax efter nyår i den här tidningen. Precis som Teddy Goldsmith för 45 år sedan slår hon ett slag för en rejäl preventivmedelskampanj i linje med den gamla kinesiska ettbarnspolitiken, med sina tvångsaborter och övergivna barn. Eller så är lösningen en pandemi, som bara lämnar ett fåtal människor i livet, ett kärnvapenkrig med samma resultat, eller möjligen några rejäla, gammaldags massakrer.

Massmord, eller åtminstone massdöd, är hoppet.

Nog är det lite märkligt att vi reagerar med avsky när någon efterlyser massmord och utrotningsepidemier riktade mot en viss grupp – judar, svarta, muslimer, romer, bögar – men att det nästan blir fint och ansvarsfullt om måltavlan är hela mänskligheten? Det är liksom inte massmordet, utan diskrimineringen som är fel.

Jag är inte ute efter Cecilia Hagen. Hon har nog bara fingret i luften. Massmordsfantasierna är kanske menade som lite skämtsamma. Men det är just det som bekymrar mig.

Enstaka original som talar om människor som ”urban biomassa” är underhållande. När sådana tankar blir en samhällstrend, så uppenbar att den duger som skojig bakgrund för kåsörer, är känslan en annan.