Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Märklig diskussion efter Fredrik Virtanens bok

Fredrik Virtanen, aktuell med boken ”Utan nåd”. Foto: Expressen / Alex Ljungdahl

Det är en, gissningsvis, amerikansk idé att man inte kan älska andra om man inte först älskar sig själv.

Ska man verkligen tro på det?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Egenkärlek verkar inte nödvändigtvis leda till människokärlek. Idi Amin och kejsar Bokassa var rätt förtjusta i sig själva. Obstinata empatiker skulle säkert hävda att sådana råskinn i själva verket drivs av självhat, men den kroken blir till sist ett cirkelbevis. Är det inte minst lika rimligt, och betydligt enklare, att anta att de helt enkelt gillade sig själva, men hatade andra?

Självförakt kan, å andra sidan, driva folk till heroiska uppoffringar. Historien är full av sådana personer. En försvarlig del är helgon. Att göra goda gärningar betyder förstås inte nödvändigtvis att man älskar dem man hjälper, men det underlättar om man åtminstone gillar dem.

Idén – eller åtminstone en av idéerna – är väl att den som inte älskar sig själv inte heller värdesätter sin egen kärlek. Då har man liksom inget att ge andra.

Det låter bestickande. Men det låter också som det perfekta argumentet för att ägna så mycket tid man bara orkar åt sig själv och det egna känslolivet.

Boken handlar om Virtanens fall från höga hästar till följd av otrevligt uppträdande

Jag tar upp de här resonemangen, eftersom det plötsligt börjat talas en massa om nåd, förlåtelse och annat av det slaget. Det är en märkligt viktlös diskussion. Kanske eftersom den hittills inte vilat så mycket på den mångtusenåriga erfarenhet vi har tillgänglig, till exempel i religiösa skrifter, utan istället på en nyutkommen skrift av Fredrik Virtanen: ”Utan nåd – en rannsakning”.

Boken handlar om Virtanens fall från höga hästar till följd av otrevligt uppträdande. Den handlar om hur medierna hanterade saken. Den handlar också, som titeln vrålar snarare än antyder, om den obarmhärtighet som möter syndaren, redan innan någon vet graden av synd och även om syndaren anser sig ha visat sin ånger.

Ni märker vilka ord som genast dyker upp när det här ska beskrivas: ”nåd”, ”rannsakning”, ”helgon”, ”barmhärtighet”, ”synd”, ”ånger”. Det är det som intresserar mig, snarare än fallet i sig.

De där orden, hoppas jag, är dyrkar som är på väg att låsa upp en dörr som slogs igen för åtminstone 60 år sedan. En dörr till människan – till och med i sin svenska version – som något mer än inkomsttagare, kund, ombudsman, eller offer. ”Nåd” tillhör en annan kategori än, till exempel, ”rätt”. ”Ånger” en annan kategori än ”följa regelverket”.

Men alldeles säkert är det förstås inte. Ska det bli något av den här saken krävs nog just att vi frigör oss från idén om att grunden för allt är att älska sig själv. De här gamla begreppen är inte minst till för att sätta vår egen person i något slags rimlig proportion till större värden och den större världen.

Efter 30 år fick han sitta bredvid drottningen på en middag...

Vad krävs egentligen för att bli förlåten? Det är den ilskna, begripliga och intressanta frågan som dyker upp i de här sammanhangen.

Den är inte lätt att svara på. Kanske är ett sätt att skriva en debattbok om sig själv, sina känslor, sina drogvanor och ”tidsandan”.

Syndaren John Profumo, den brittiska ministern som tvingades avgå 1963 i en callgirlskandal, ägnade sina resterande 40 år i livet åt ideellt arbete, till stor del i ett soppkök i Londons fattigare delar. Efter 30 år fick han sitta bredvid drottningen på en middag. Han ansågs förlåten.

Hur det var med hans eventuella egenkärlek framgår inte. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!