Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Mariatorget – ett i mängden av självtillräckliga reservat

Mariatorget på Södermalm i Stockholm.
Foto: STEFAN FORSELL

För några år sedan – kanske ett dussin, för att inte underdriva – talades en del om ”gated communities”. Någon kvardröjande språkvaktis försökte översätta det till ”grindsamhälle”, men det fäste som en aladåb på en teflonvägg. Antagligen för att försvenskningen gav fel associationer.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

”Grindsamhälle” låter som ”Grindslanten” och slagsmål till trots är den målningen en urbild av svensk idyll. Ordet ”grindar” får svenskar att associera till hagar, kossor och välhållna bullerbystaket. ”Gated community”, däremot, låter hotfullt amerikanskt: underbetalda mexikaner, ansiktslyftningar och golfbukar. Så ”gated communities” fick det förbli.

Eller inte, då. För nog var det fasligt länge sedan man hörde begreppet?

Inte vet jag vad som hänt. Kanske blev det inga patrullerande batongbärare och strömförande staket runt valda villaområden. Lite märkligt är det i alla fall, nu när socialgrupp 1, åtminstone i Stockholm, byter ständiga vandringssägner – en del av dem sanna – om våldsamma rån och överfall i hemmet. Nu när vi fått ”preppers” som samlar konserver och toapapper i förstärkta gillestugor. Lusten att hägna in sig borde ha ökat och samtidigt blivit mindre pinsam, i jämförelse med de riktiga undergångstokerierna.

Men jag har inte hört ett dugg om de här enklaverna.

Vill man kastas in i en främmande värld räcker det med att av misstag slå på P3.

Det som stack i den svenska själen med de inhägnade lyxområdena var att några med berått mod ville skilja ut sig från resten. Det svenska samhällskontraktet tillåter att man är rik, för den delen överklass i allmänhet, förutsatt att man smusslar med det. Priset för att leva ett gott liv är att skämmas en aning. Inte göra sak av det. Men ett stängsel gör ju verkligen sak av det.

Det finns bra och dåliga sidor av den där skammen, men det jag börjat misstänka är att begreppet ”gated communities” drunknat i en mycket dyigare sörja av, antagligen, undermedveten skam.

Sanningen är ju den att svenskar, undantaget landsbygden, redan lever åtskilda. Vi är segregerade efter etnicitet och inkomst, efter utbildning och politisk hållning. Vi har en kraftig segregation efter ålder. Det verkar pågå ett ideologiskt krig för att segregera oss efter kön.

Det skrivs och talas om de mörka, undangömda sidorna av nätet, men varför ta till så långsökta exempel på samhällsgrupper man aldrig har att göra med och inte begriper? Vill man kastas in i en främmande värld räcker det med att av misstag slå på P3, där rätt fnoskiga vänsterböjelser anses helt normala. Eller ta alla tidningsredaktörer som formar sin blaska efter Twitter, av det enkla skälet att de och deras kollegor tillhör den lilla subkultur på sju procent av svenskarna som använder Twitter dagligen, inte de 93 procent som inte gör det.

Kort sagt: vi behöver för det mesta inga stängsel, inhägnader eller grindar. Vi skapar ändå våra välrensade reservat och skeva verklighetsuppfattningar. Den progressiva journalistenklaven på Södermalm är en så seglivad kliché därför att den på det stora hela är sann. Det är ett av Sveriges alla självtillräckliga isolat. Och har man ett uns av självinsikt måste det kännas lite löjligt att bo runt Mariatorget med sina kollegor och åsiktsfränder, de flesta i samma ålder och med liknande bakgrund, och ändå skriva upprörda artiklar om ”gated communities”.

Jag tror det är därför begreppet försvann. Det blev genant även för dem som ville kritisera det. Bäst att tala om något annat.


LÄS MER: Barnfamiljer lämnar storstäderna – bygger ett nytt liv i Kaxås 

LÄS MER: Infekterad konflikt på Sveriges Radio efter upprop mot rasism 

LÄS MER: Adela, 22, gjorde slut – då sprängdes hennes balkong