Johan Hakelius
På Dagens Nyheters ledarsida i torsdags skrev chefen Per Svensson en hyllning till Jan Björklund, mannen som tänker avgå som liberalledare, fast först om ett knappt år. Redan i rubriken fick vi veta att vi de senaste månaderna upplevt ”hans bästa tid som partiledare”.
Samma dag kom den senaste opinionsundersökningen från Novus, utförd på uppdrag av SVT.
Liberalerna får 2,7 procent.
Det är en dryg halvering av det rätt usla stöd som partiet fick i höstens val. Det är under riksdagsspärren, med råge och väl utom felmarginalen. Det är det sämsta resultat Liberalerna fått i en opinionsmätning någonsin, såvitt jag vet. Det är ungefär vad Feministiskt initiativ nådde i en del opinionsundersökningar för ett år sedan, innan flera av instituten valde att sluta redovisa partiet separat. Det ansågs för litet för att kunna mätas korrekt.
Alltså: Björklunds ”bästa tid som partiledare”. Hur skulle resultatet av hans sämsta tid skulle se ut? Minusränta har vi vant oss vid, men negativt opinionsstöd?
Att Per Svensson skriver som en liberal Bagdad Bob – propagandisten som proklamerade Saddams segrar, samtidigt som amerikanska tanks rullade i bakgrunden – skulle kunna vara kuriosa. En bisarr bekräftelse på att Sveriges största morgontidning blivit ett politiskt fantasy-fanzine. Men riktig så enkelt är det inte. Per Svensson är inte en ensam kuf.
Att Jan Björklund lyckats köra Liberalerna i botten skylls ofta på hans personliga ambitioner. Han har spelat högt och fult för att gynna sig själv på partiets bekostnad, är den korta sammanfattningen av den teorin.
Teorin är en aning orättvis. För det finns trots allt övertygelser, inte bara rå ambition, bakom Liberalernas kollaps.
Den syndiga världens ogillande bevisar Björklunds rättfärdighet
Den liberalism Björklund till sist gjorde till sin, under ”sin bästa tid som partiledare” var ett slags nypuritanism. Den utgick från att det enda av verklig vikt var att vara rättrogen. Inget var viktigare än att hålla sig ren från en besmittad värld.
Smittan bestod av sverigedemokrater, förstås, men de senaste månaderna har de orena bara blivit fler. Kristdemokrater, moderater, vänsterpartister, liberaler av fel snitt: alla skulle de isoleras, för att osedligheten inte skulle sprida sig. Inget annat kunde vara viktigare.
Därför generar antagligen den där formuleringen om ”bästa tid” inte banérförare för den liberala nypuritanismen, trots det historiska bottenresultatet. Att ratas av världen är snarare ett adelsmärke för puritaner. Den syndiga världens ogillande bevisar Björklunds rättfärdighet.
De partier som liberala puritaner tycker mest illa om – Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet – växer mest i Novus mätning. Det är precis vad de liberala puritanernas kritiker varnade för: att göra allt till en fråga om att isolera ytterkanterna, kommer bara att leda till att ytterkanterna växer. Men inte heller det spelar antagligen någon roll för Björklundare och deras Bagdad-Bobare.
Det viktiga är nämligen inte resultatet, utan gudfruktigheten i sig. Om andlig renhet har bieffekten att Satan får 95 procent av rösterna, så må så vara. Renheten går före allt.
Den har blivit ganska skruvad, den svenska politiken. ”Mitten” består numera av människor som resonerar och skriver som fanatiker.