Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Mannen med en käpp som välte elsparkcyklar ger hopp

”Det fanns inget spår av ursinne inför vältandet och inget spår av skadeglad triumf, efter elsparkcyklarnas fall”, skriver Expressens kolumnist.Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN

Strax utanför porten här i Stockholm rullar samtiden på. Som utanför de flesta portar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Änkor som vägrar att följa sina män stretar envist mot Ica, med återanvändbara kassar i hårt knutna händer. Innebandykillar i karriären hastar oseende förbi med mobilmöten i öronen och alltför korta kavajer. Hantverkare släntrar i smågrupper mot något av dagens alla stadiga mellanmål. Runt hörnet hejar den lokala tiggaren, antagligen tacksam för den milda vintern.

Men det mest tidstypiska såg jag för några månader sedan.

Det kom en man med en liten hund. Han var antagligen närmare åttio. Ja, inte hunden, förstås. Den var kanske bara fyra-fem år, men hade anpassat stegen efter husses. De strävade uppför den lätta lutningen, som Hillary och hans sherpa på väg upp för Everests bergssida. Mannen tog hjälp av en käpp.

På det som lite storslaget kan kallas gatans krön stannade han plötsligt. Ett skeptiskt uttryck spred sig i ansiktet. Hunden gjorde också halt. Där, bredvid dem, stod tre elsparkcyklar parkerade. Lite slarvigt placerade, för att blockera halva trottoaren.

Det hade ändå varit hur lätt som helst att passera, även med hund och käpp. Men det här var en principfråga. Beslutet togs efter tjugo sekunders eftertanke.

Sakta lyfte mannen käppen, placerade den på den närmaste elsparkcykelns högre del och tryckte lugnt till.

De tre maskinerna föll som dominobrickor.

Mannens ansikte var helt uttryckslöst. Hunden låtsades som om inget hänt. Sedan fortsatte de sin vandring.

Den här veckan fick jag i uppdrag att sammanfatta året som varit. Lite senkommet, kanske, men nu blev det så. Det var svårare än jag trodde.

Vad som skett är ju enkelt att sammanställa. En halvtimme på Google och Wikipedia, så är den saken klar. Men händelser är trots allt bara händelser.

Vad var 2019 för sorts år, egentligen?

Det var den där mannens år. Ett lätt uppförslutande år, men ett år där minsta stigning kändes besvärlig. Ett år utan klart mål. Ett år vars underliggande ton var irritation på döda och levande ting. Samtidigt ett år av växande uppgivenhet. Hoppet om att dumheterna äntligen skulle få ett slut, sinade månad för månad. Allt man kunde göra var att markera sin frustration – lätta på ångtrycket – då och då.

Jag syftar inte på mitt eget år. Jag försöker beskriva året såsom det verkar ha varit i allmänhet. För liberaler och ”Sverigevänner”. För Greta och Donald. För hög som låg.

För att tala klartext: ett skitår. Tråkigt, utan att vara vilsamt. Ettrigt, utan att riktigt veta varför.

Det var ett år som påminde om en riktigt misslyckad middag, där gästerna först håller distansen, sedan börjar sticka varandra med vassa bisatser och till sist himlar med ögonen. Maten var inte heller något vidare.

Men det är OK. En del år är på det sättet. Transportsträckor. Förstarepetitioner, utan kostym, med roller som ännu inte satt sig och halvfärdigt manus. Utan sådana år kommer man aldrig till premiär.

Men de är så outsägligt tradiga.

Någon styrka kan man kanske hämta ur mannens och hundens stoicism. Det fanns inget spår av ursinne inför vältandet och inget spår av skadeglad triumf, efter elsparkcyklarnas fall.

Just det var väldigt olikt 2019. Och just därför hoppfullt.