Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Männen markerar sin status i trafiken – när de backar

”Om man till handlar något, blir det i normalfallet svårare att komma åt bakluckan om man backat in”, konstaterar Johan Hakelius.Foto: GT/EXPRESSEN

Coronatider: en del har bestämt sig för att dessa yttersta dagar kräver en revolution.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Carl von Linné ska äntligen sättas på plats, eller snarare vältas från plats. Andra kliver istället fram och axlar oket. Man kan se i deras ansikten att de bär civilisationens hela vikt.

Jag tänker förstås på dessa män som alltid backar in i parkeringsfickor.

Att backa in i en parkeringsficka har nästan aldrig något praktiskt värde. På rak arm kan jag bara tänka mig en situation när det är klokt att stå med ändan bakåt: om man ska råna en bank och behöver göra snabb sorti. Annars överväger nackdelarna.

Om man till exempel handlar något, blir det i normalfallet svårare att komma åt bakluckan om man backat in. Man får klämma in sig mellan sin egen bil och en vägg, eller bilen som parkerat bakom. Man blir smutsig. Och även om man inte handlar något, överväger nackdelarna.

Ställer man sig med nosen inåt, kan man bara glänta på dörren och slinka ut ur bilen. När man ska in igen gäller samma sak, fast i omvänd ordning. Backar man in, måste man först gå förbi hela dörrens längd innan man öppnar den. Helt i onödan.

Och ändå finns dessa män som envisas med att alltid backa in i parkeringsfickor.

De är, nästan utan undantag, män. Det fåtal kvinnor som backar in i parkeringsfickor är av ett alldeles särskilt slag. Deras testosteron-härmande kroppsspråk vittnar om dyrköpta överlevnadsfärdigheter, efter åratal på gravt manliga arbetsplatser. Kanske om en uppväxt som ensam flicka med fyra bröder och en dominant pappa. Annars är fickbackarna alla män. Oftast medelålders.

Varför gör de det?

Svaret är enkelt. Därför att deras körskollärare en gång, för många år sedan, drillade dem i den här konsten. I sina unga, formbara sinnen fick de för evigt inpräntat att det som skiljer en god bilförare från vägens alla dilettanter är just detta: att alltid backa in i en parkeringsficka. Bara en sak är ännu mer meningslös och följaktligen ännu viktigare: att backa in i dubbla parkeringsfickor med släpkärra.

Varje gång de fickparkerar visar de vördnad för sedan länge döda auktoriteter, samtidigt som de markerar sin egen höga status i trafiken.

Man måste helt enkelt visa sig värdig, innan man med gott samvete kan kliva ur bilen och gå därifrån. Tanken att bekymmerslöst svänga in i parkeringsfickan, fronten först, fyller fickbackare med en ohelig blandning av förakt, skräck och ilska.

Fickbackarna upprätthåller med andra ord en ritual av just det slag som all civilisation bygger på. En på ytan meningslös och opraktisk fix idé, som just därför att den är meningslös och opraktisk får ett omätligt värde. Varje gång de fickparkerar visar de vördnad för sedan länge döda auktoriteter, samtidigt som de markerar sin egen höga status i trafiken.

Nu är de själva auktoriteter.

De är länkar i en lång kedja fickbackare. Inte mer, men inte heller mindre. Genom sin enkla symbolhandling ser de till att agnarna skiljs från vetet i generation efter generation av trafikanter.

Kan man klandra dem för att de ser så buttra ut? De lever trots allt i en depraverad tid. Inte nog med att folk nöjer sig med att parkera på enklast möjliga sätt. Snart sagt varje småbil har backkamera och sensorer. Allt fler bilar har parkeringshjälp. Det talas frivolt om ”självkörande” bilar.

Vi lever i en värld där vilken klåpare som helst snart kan fickbacka, utan att ens hålla i ratten. Undergången är nära.