Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Man ska tycka illa om Arpi för att få godkänt

Jag åt lunch med Ivar Arpi för några veckor sedan.

Redan där hör jag den högljudda minoriteten suga in luft och famla efter twitterapparna.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För de flesta av er betyder förstås varken jag eller Ivar Arpi något särskilt. Men vi har alla olika kall i livet och vissa av oss måste bära opinionsoket. Vår uppgift är inte bara att ha åsikter om det ena och det andra. Det kan vilken amatör som helst ha. Vår uppgift är att berätta vilka åsikter vi har och dessutom döma ut andras.

Både Ivar och jag tillhör denna arma samhällsklass. Inom den är vi hyfsat etablerade.

Jag känner inte Ivar. Den här lunchen var första gången jag hade ett längre samtal med honom. Jag kan berätta, för dem som till äventyrs är intresserade, att han verkar vara en riktigt trevlig kille. Men - och det är här jag börjar komma till poängen - han är också något annat. Därav luftinsuget och famlandet i början av den här texten.

Det är nämligen så inom den tyckande samhällsklassen, att allt inte handlar om ett ridderligt brytande av skinande blanka lansar. En hel del handlar om baktaleri, medvetna missförstånd, förtiganden, förminskanden och smålögner. Det och om att följa snitslad bana. Det är precis som när det var orientering på idrottsdagen i plugget: ska man få godkänt måste man stämpla in vid vissa kontroller.

Ivar Arpi är en sådan kontroll. Om ni inte visste om det, ska man tycka illa om honom för att få godkänt.

Sin position som usch-då-kontroll har Arpi erövrat genom att a) tidigt påpeka att migrationen inte är oproblematisk b) varna för islamism c) försvara en vid yttrandefrihet d) påstå att toleransen är låg för avvikande åsikter i Sverige e) råka se ut en aning som Nordman.

Särskilt d) tror jag spelat roll. Toleransen är väldigt låg i Sverige för påståenden om att toleransen är väldigt låg i Sverige.

Det leder till Ann Heberlein, en annan kontroll på den snitslade åsiktsbanan. Inte minst i denna tidning har hon de senaste veckorna fått sina fiskar varma. Ann Heberlein har velat diskutera de problem vi måste hantera i ett mångkulturellt samhälle. Lite yvigt ibland, men fullt begripligt om man är intresserad av att begripa. Och så har hon givit uttryck för uppfattningen att svensk debatt, åtminstone på kultursidorna, blivit ängsligare och mer fördömande.

Nu får man ställa sig i kö med stämpelkortet om man vill fördöma Heberlein. Huvudanslaget är ungefär det här: vi har visst en öppen diskussion här, om du bara kunde hålla käften och låta oss ha den i fred.

Just nu är usch-då-kontrollerna ofta kopplade till migrationsfrågan. Men det är inte poängen. Klimatfrågan har varit lika laddad. Och min fru, Susanna Popova, granskade kritiskt feminister och genusvetenskap för några år sedan. Det gjorde henne omedelbart till en kontroll på O-ringen för rättänkande. I vissa kretsar är hon det fortfarande. I år, tolv år senare, kom en bok där författarna är så noga med att ta avstånd från henne att de inte nämner hennes namn, utan genomgående kallar henne "journalisten". Ungefär som "Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn", Lord Voldemort, i Harry Potterböckerna.

Och vad vill jag komma fram till? Kanske att folk på vänster-mittenkanten ofta är snipiga jävlar. Men det visste ni väl redan. Nu kan ni gå och stämpla in mig på Twitter.

 

LÄS MER Johan Hakelius: Sverige är på många sätt ett slutet land