Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Man blir en sämre människa utan hund

”Hur kan en Super Retina-skärm någonsin vara lika lockande att smeka som en päls?” skriver Johan Hakelius.Foto: Shutterstock / Shutterstock

Man blir en sämre människa utan hund. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Inte så att man börjar svindla pensionärer och lär lågstadieelever ficktjuveriets sköna konst, som en annan Fagin, men man trubbas av. Man förlorar fräschör. Man blir tjurigare. 

Lite sämre, helt enkelt.

Det märks varenda gång jag träffar kamrater med hund. Eller, för att vara ärlig, när jag träffar hundar med kamrater, för det är i den ordningen hälsningen sker.

Alla som har haft gamla släktingar sittandes på hem kan historier om hur de plötsligt väcks ur demensdvalan av en låt de känner igen, eller en viss choklad, eller en åttio år gammal leksak. Bekantas hundar har samma effekt, när man lider av att inte ha en egen. Plötsligt blommar man upp.

Sedan börjar den bekanta i andra änden av kopplet att tala om A$AP Rocky, Greta Thunbergs Atlantseglats eller Donald Trumps oförmåga att bära upp en frack, och man faller tillbaka in i den antropogena koman igen.

Jag är inte säker på att jag skulle vara en sämre människa utan vänner. Risken är väl att jag får reda på det, om jag fortsätter att ägna deras hundar all uppmärksamhet.

Det ligger tiden, det här. Vi har blivit allt sämre på att ha med varandra att göra. Vi har glömt bort hur man gör. Vi har ersatt etikettsregler och artighet med självförverkligande och gnäll. Andra människor är ständiga besvär, eftersom de inte sätter vår egen tillfredsställelse först av allt. Det är därför vi fått rökförbud på uteserveringar, nu också. Verkligheten blir allt mer en brokig blandning av puritanska regler och narcissistisk anarki.

Men så har vi hundarna.

Har ni noterat att hundar och rökare behandlas som varandras motsatser på restauranger? Rökarna slängs ut. Hundarna bjuds in. Inte bara på uteserveringarna, utan in i matsalarna. Det händer att de får sitta på en egen stol vid bordet, utan att någon tjurig traktör protesterar.

Sådant såg man bara på kontinenten för några år sedan.

Ni förstår vad det betyder: hundarna har börjat bli ett oumbärligt socialt smörjmedel. Det direkta mötet mellan människa och människa är alltför fyllt av irritation, besvikelser och leda. Vi behöver hundar som mellanlägg, för att kunna vistas i samma lokal en hel middag.

Det är inte konstigt att antalet hundägare ökar, särskilt i storstäderna. I Stockholm finns 7 000 fler hundar i dag, jämfört med för fem år sedan.

Och så har vi skärmsjukan, förstås. Jag vet inte om det gjorts någon forskning på det här, men jag är övertygad om att hundägare stirrar mindre på sin idiotiska telefonskärm än andra människor. Vad är, trots allt, 2688 x 1242 pixlars upplösning, mot ett par beundrande hundögon? Hur kan en Super Retina-skärm någonsin vara lika lockande att smeka som en päls?

Barn har inte alls samma effekt. Moderna föräldrar tycks snarare gömma sig i telefonen, i desperat flykt från sina telningar. Så snart barnen fyllt två och ett halvt kontrar de med egna skärmar. Barn är, trots allt, jagstarka människor de också.

Men häromdagen sades det ändå på radion att försäljningen av smartfåns dalat. Det beror säkert på att försäljningen av hundar ökat.

Kanske kan vi uppfostra oss till att se varandra med välvilja igen, utan hjälp, men jag tvivlar. I den här världen behöver alla en ledarhund.