Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Macron är ljuvligt uppblåst – och har inte fattat något

Frankrikes president Emmanuel Macron med hustrun Brigitte Macron. Foto: GRAHAM HUGHES / AP TT NYHETSBYRÅN

Jag hade en gång en chef som kallade fransmännen ”Europas malligaste folk”. Generaliseringar är förstås ofina, men de är rätt roliga och inte sällan sanna. Detta apropå den franske presidenten Emmanuel Macrons debattartikel i Dagens Nyheter – och ett tjog andra europeiska dagstidningar – i veckan som gick.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

”Medborgare i Europa, när jag nu tar mig friheten att vända mig direkt till er …” började han, i ljuvlig uppblåsthet. Texten krävde skohorn för att ta sig in på en av DN:s helsidor.

Men först ett par ord om mina egna tillkortakommanden.

Emmanuel Macron är ganska exakt tio år yngre än jag. Han är president i ett av Europas största och mest ärorika länder. Jag är kolumnist i Expressen.

Det här är ett problem som blir värre med åren. Alla auktoritetsfigurer – läkare, lärare, professorer, politiker, till och med presidenter – verkar bli allt yngre. Det får två effekter. Den ena är ett visst mindervärdeskomplex. Det andra är att det blir allt svårare att ta auktoritetsfigurer på allvar.

Man blir alltså inte bara mer konservativ med åren, utan dessutom mer anarkistisk. Så blir det när ”samhällsordningen” består av makthavarglin som prålar med högtravande deklarationer.

Med det sagt, tillbaka till just denna viktigpetter.

Inget är så nedslående på principiell entusiasm

Macrons artikel skulle vara startskottet för alla goda människor inför EU-valet. Man kunde kryssa i olika färdiga påståenden till stöd för Macron på nätet, i en tidstypisk kombination av hyper- och pseudodemokrati. Men inga servrar har havererat under anstormningen av europeiska medborgare. Till och med de liberaler som odlat idén att den franske presidenten var EU:s Moses, utvald att leda sitt folk ut ur den populistiska fångenskapen, har varit märkbart ljumma.

Emmanuel Macron verkar inte ha fattat någonting, skriver Johan Hakelius. Foto: LIU XIAO / STELLA PICTURES/XINHUA/AVALON.RED B950

De har i princip varit entusiastiska. Inget är så nedslående som principiell entusiasm.

Till stor del beror det just på tilltalet. Franska deklarationer om jämlikhet är alltid elitistiskt högfärdiga. Men så är det också det att Macron inte verkar ha fattat något.

EU är på väg att spricka, efter att EU-entusiasterna drivit på för hårt. Macrons svar är mer av samma vara. Klyftan mellan öst och väst inom EU blir allt större. Macrons svar är att vidga den ytterligare. Mer eller mindre folkliga uppror pyr över hela kontinenten, inte minst i Macrons eget land. Hans svar är att bjuda in till konferens, vars resultat redan är givet: ge inte ”populister” en tum.

På de bekymmer medborgarna upplever är det liberala svaret: ni upplever fel

Det är sunt att nästan inga svenska liberaler, utom de mest fanatiska, har jublat över Macrons utspel. Det betyder att de åtminstone inser att hans ”vision” är en pompös sufflé. Men det sätter också fingret på det verkliga problemet det här EU-valet: det är varken fransmän eller populister. Det är att liberaler i olika skepnader inte har något att komma med. På de bekymmer medborgarna upplever är det liberala svaret: ni upplever fel. Upplev annorlunda.

Jasenko Selimovic, avgående EU-parlamentariker, skrev också i Dagens Nyheter i början av mars. Liberalismens seger i skiftet mellan åttio- och nittiotalen, skrev han, berodde inte på ideologisk renhet: ”Liberalismen vann därför att den hade förmågan att överbygga avståndet mellan ideologi och verklighet på ett bättre sätt än andra ideologier”.

Det är precis det som saknas nu. Och Macron är den bristens profet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!