Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Lev och låt krypa – det är mitt motto

En sommar fick vi en månad i Frankrike. Stipendium. Ett fint ställe. Man vadade i påminnelser om målare som skruttat omkring där vid förra sekelskiftet med fransiga halmhattar på huvudet, koketta snusnäsdukar om halsen och absint i blodet. Man vadade även i vatten. Det var den blötaste sommaren i franskt mannaminne.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En annan sommar hyrde vi ett litet 1600-talshus i en by i England. Det var en sommar så blöt att The Times toppade med nya regnrekord tre dagar i veckan.

Förresten regnar det här i Skåne. Igen. Våra somrar blir ofta vattenfestivaler. Det vore för trist att gnälla över det. Så jag tänkte gnälla över något annat i stället.

Den där 1600-talskåken i England var inte märkvärdigt tjusig. "One up - one down", som britterna säger om radhus med ett rum på varsitt våningsplan. Allt lutade förstås. Men det verkligt pittoreska var de gnistrande snigelspåren varje frukost. När natten föll tog sniglarna sig under den rätt skamfilade dörren - möjligen original - och gjorde barockinspirerade slemmönster i den flamskyddade heltäckningsmattan. Vi saknade vår hund, så det var ganska trevligt att ha ett slags ersättning.

 

LÄS ÄVEN: Den som vill bilda regering kan väl börja med att förhandla fram stöd i riksdagen? 

 

Här i fusk-Danmark har vi i stället jordlöpare som kravlar in så här års när det regnar. Det är små, försynta skalbaggar. Det är också en tragisk historia, för de är verkliga friluftsentusiaster. Sorgen av att vara inomhus får dem att, inom ett par timmar, lägga sig och dö av ren förtvivlan.

Jag berättar detta för att understryka att min grundläggande inställning till besökare av det här slaget är hinduisk. Lev och låt krypa, är mitt motto. Men det finns gränser - möss och mal för att nämna ett par livsformer på fel sida - och det är här problemen börjar.

Det är ganska många år sedan en svensk kunde utrota skadedjur med glatt humör och bibehållet anseende. Den som nu försöker köpa något aningen giftigt att lura i ohyran, får en förebrående föreläsning och något ekologiskt, som certifierats som fullständigt ofarligt för alla inblandade. Jag tror att huvudalternativet numera är att tala de små krypen tillrätta. Att vara beredd att möta dem på halva vägen.

Missförstå mig inte. Jag är naturligtvis oreserverat för en giftfri samexistens med moder Gaia. Men ibland vill man ju mörda också.

 

LÄS ÄVEN: Revolution i Sverige? I så fall kommer den i augusti 

 

Precis som för all svensk synd var utlandet länge räddningen. Sådant som svenska myndigheter förklarat vara osedligt och tabu, brukade saluföras i plockgodishöjd av vanliga snabbköp i normala länder. Men så gick Sverige med i EU och inom några år började även italienare och spanjorer oroa sig för att bli impotenta, självlysande och täckta av tumörklasar. Kanske fick de till och med dåligt samvete för naturen, även om verkliga européer i min erfarenhet har ganska dimmiga begrepp om vad naturen är. Nu är i alla fall allt roligt, både läkemedel och gifter, ungefär som i Sverige. Spriten är inte särskilt billig heller.

I mina mörkaste stunder tror jag nästan att den mest skrattretande svenska ambitionen kommer att förverkligas: resten av världen är sakta på väg att bli som Sverige.

Detta sagt efter att ha jagat runt i Rom i fem dagar efter vad som brukade vara "vanliga" malkulor. Utan resultat. Det var för övrigt 42 grader varmt och solsken, för vi hade inte berättat för någon att vi skulle dit.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!