Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Låt bli att ta åtminstone en löjlighet om dagen på allvar

”Det är allvaret som placerar tokskallarnas världsbild i centrum”, skriver Johan Hakelius. Foto: CAROLYN KASTER / AP TT NYHETSBYRÅN

Solen hade precis kommit tillbaka, napolitanska kaffebönor i kvarnen och ingen iddes mejla, förutom robotar. Det är i sådana lägen man inbillar sig att man är osårbar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

På ytan verkade artikeln vara ytterligare grädde på moset. Den handlade om Private Eye, en härligt sarkastisk-anarkistisk blaska som bara kunnat uppstå i England. Ett slags skoltidning för hela nationen, eller åtminstone dess övre delar.

Jag borde ha anat oråd redan när jag såg namnet på artikelförfattaren. Britten Andrew Brown är på många sätt en sympatisk fyr, men skulle helst leva i en evig svensk Palme-era. Om inte annat borde jag ha förstått att det skulle sluta med en blydagg i bakhuvudet, eftersom det var den paniskt tungsinta kultursidan i Dagens Nyheter som hade översatt och publicerat texten. Men, som sagt, ibland inbillar man sig att man är osårbar.

Även i mina mer tålmodiga stunder misstänker jag numera att de helt enkelt blivit galna

Det var den sista meningen som gjorde det. Efter en aningen småaktig, men på det stora hela korrekt beskrivning av den ständigt oppositionella Private Eye och dess lika konformismhatande skapare, kom meningen som en kåre kalldrag längs kotlettraden:

”Om tre månader kommer vi att kraschlanda ut ur EU och ingenting kommer någonsin att framstå som roligt igen.”

Så var den dagen förstörd.

Jag vet inte vad det är med folk. Även i mina mer tålmodiga stunder misstänker jag numera att de helt enkelt blivit galna. Inte skojigt galna, som på den tiden tokskallar trodde att de var Napoleon, eller en prisvinnande sugga, utan makalöst tråkigt galna. Allvarligt ältande galna.

”… ingenting kommer någonsin att framstå som roligt igen.” Vart går man efter en sådan mening, annat än ut till vedboden med bössan i näven?

När folk var någorlunda normala var överdriven svartsyn ett skämt. Som när Max von Sydow i Woody Allens ”Hannah och hennes systrar” påpekar att de som undrar hur Förintelsen kunde ske är idioter. Den relevanta frågan är varför den inte sker oftare.

Men det var då.

Det är, som nästan alltid, politiken som är galenskapens smittbärare. När den smetar av sig på allt, förlorar folk vettet. Svenska Dagbladets långa artikel i veckan om hur vanlig mjölk sedan ett par år tillbaka anses vara en symbol för högerextremism, medan havre- eller sojamjölk är en symbol för finvänstern, är ett exempel.

Hur ska man låta bli att skratta i en värld fylld av så många pajaser och så mycket tramsighet

Svenskan var antagligen sist att skriva om saken, så etablerad är den här föreställningen. I en normal värld skulle den förstås skrattas av banan. Men i den här världen tas den på allvar. Idioterna till höger matchas av dödgrävaransiktena till vänster. Humorn är ransonerad och kupongerna slut. Skratt har blivit suspekt. Kanske högerextremt i sig.

Folk är galna.

Finns det till exempel något annat rimligt sätt att bemöta Donald Trumps twittrande än att driva med honom? Hur ska man låta bli att skratta i en värld fylld av så många pajaser och så mycket tramsighet, utan att göra allvar av det uppenbart löjliga?

Jodå, det är möjligt att världen går åt helvete. Men gör den det, kommer det inte att bero på lättsinne, utan på detta själadödande, sammanbitna allvar. Det är det som gör allt till ett politiserat ödeland. Det är allvaret som placerar tokskallarnas världsbild i centrum.

Skärp er. Det är mitt råd. Låt bli att ta minst en löjlighet om dagen på allvar. Börja omedelbart.