Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Käringarna flyter bara med nerför strömmen

Det är härliga tider för käringar med strömmen. Ni vet vilka jag menar. De som aldrig försitter ett tillfälle att skriva ihop en riktigt skarp kolumn om att det är fel med våldtäkt, eller att klimatfrågan är viktig, eller att terrorns värsta sida är islamofobi, eller att folk som sticker nålar i kattungar går över gränsen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är en dominerande genre i Samförståndssverige, det där. Kolumnister som med emfas uttrycker en självklarhet, eller något som alla utan foliehatt håller med om, eller något bara en dynamitard kan flytta från mittfåran. De låtsas sticka ut hakan, men det enda de sticker upp är ett vått finger i luften. Huvudbudskapet är alltid detsamma: jag är god.

Det är härliga tider för dessa käringar med strömmen.

 

Som så mycket annat är det Donald Trumps fel. Trump är käringarna med strömmens drömkandidat. De spritter och sprudlar av att ha en amerikan som de förbehållslöst kan ta avstånd från. För mig är det tvärtom. Det finns inget tråkigare än en tokig amerikan som faktiskt är ungefär så tokig som han beskrivs i svenska medier. Jag får anstränga mig för att ens orka skriva de här korta raderna.

Men det är inte bara Trump. Brexit är sommarens andra jackpott.

 

Om Carl Bildt twittrar något, vet käringarna med strömmen vad de ska tycka. Så brexit handlar inte om att EU har problem. Inte att euron och den "allt närmare unionen" ställt till det. Det som gäller är att britterna i allmänhet, och brexitanhängarna i synnerhet, är knäppa. Och knäppast av alla är Boris Johnson.

Käringar med strömmen är ense om att Johnson aldrig borde ha blivit utrikesminister. De stöder sig på lite spridda Boriscitat, som inte bara upprör genom att vara underhållande, utan också genom att ofta gå mot strömmen och sätta fingret på känsliga saker. Att Johnson i sak och konsekvent under hela sin karriär förespråkat ett öppet, frihandlande och utåtriktat Storbritannien - precis vad som behövs - är inget de komplicerar bilden med. Antagligen vet de inte om det. Det behövs inte. Strömmen flyter åt ett annat håll. Alla ska med.

Hur illa det här åsiktsblasket berör mig, begriper jag egentligen först när jag sitter i solen och läser Proletären.

 

Frank Baude, gammal partiledare i KPML(r), som sedan blev Kommunistiska partiet, fyller 80. Grattis. För två år sedan lämnade han sina marxist-leninistiska kamrater, eftersom partiet var på väg "ut i det medelklassiga politiska träsket". Nu har den nuvarande partiledaren Robert Mathiasson haft ett "rakt och kamratligt snack" med Baude. Frågorna är längre än svaren, men svaren är härligt märgfulla:

Identitetspolitiken är åt helvete. Det är klass som gäller. Feghet har skapat politiska plattformar för reaktionärer "som den där pajsaren som vägrar ta tjejer i näven". Man måste tala klarspråk om gangsterismen i vissa förorter. Det slentrianmässiga vänstervurmandet för tiggeriet är missriktat: "Det är väl ingen kommunistisk politik att tycka synd om folk". Sexualitet är en privatsak, sexualiseringen av samhället "in i helvete grov" och Pridetåget är en del av det. Feminismen handlar främst om att ge medelklasskvinnor bekräftelse.

Visst, det är ett varningstecken att fira semester med Proletären. Men gäller varningen mig, eller det här jolmiga plattitydsamhället?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!