Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Johan Hakelius

Kan vi inte bara börja le överseende åt knäppgökar?

Thomas Bodström.
Foto: EERO HANNUKAINEN/IBL

Thomas Bodström, fotbollsspelande juristlandshövding i deckarbranschen med statsrådsbakgrund och uppsagd, överbetald styrelsepost i lurendrejeribolag, har haft på sig en fjäderskrud i radio. Just den hatten är en skandal.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

”Det är inte acceptabelt”, säger en professor. ”Kulturell appropriering” gnys det från det gnällbälte som breder ut sig från Facebook till Twitter, med den typiska blandningen av översitteri och känslopjunk: ”… tycker att det är tråkigt att …”.

Man får inte ha fjäderskrud i radio (Ja, ja, det togs en bild också). Och visst, det hör kanske inte till humorns högsta toppar: indianhövding, landshövding, ni fattar, va? Att se det som ett övergrepp mot indianer hör däremot till en av idiotins djupare dalar. (Heter det förresten inte ”amerikansk urbefolkning”, ni gnällare?)

Det är i de dalarna vi är bosatta numera.


LÄS MER: Hysteri har blivit en statusmarkör 


Knäppgökar finns alltid. Det viktiga är hur man hanterar dem. I en typ av obehagliga samhällen låser man in knäppgökar, tvingar dem till avbön, tar livet av dem.

I en annan typ av obehagliga samhällen tar man knäppgökarna på största allvar, ger dem maktpositioner, låter dem avgöra vad som är normalt, säger inte emot dem.


Däremellan ligger det balanserade alternativet. Att låta knäppgökarna hållas, ge dem rollerna som krydda, kritiker och vilset avantgarde. Att se dem som en tillgång, eftersom det händer att knäppgöken är den ende som fattat något, men inte ta dem på alltför stort allvar.

För det mesta är en knäppgök trots allt bara en knäppgök.

Sverige var under långa perioder ett samhälle av den första obehaglighetstypen. 

Sedan fick vi lite självförtroende och blev i huvudsak ett samhälle av den balanserade typen. Nu är vi ett samhälle av den andra obehaglighetstypen.

Knäppgökarna rular.

Det går inte en vecka utan att ett frö till en någorlunda vettig diskussion skrumpnar av uppfostrande knäppgökars verbala gift. Inte en vecka utan att någon trivial skitsak – hallå, fjäderskrud – blir ett samhällsproblem. Som med nästan allt är det förstås värst i Stockholms innerstad.

LÄS MER: Skumt med en offentlighet där så många sätter nazisterna i centrum


Om man finns här och i någon liten mån har bjudit knäppgökarna motstånd, blir man ofrivilligt ett slags biktförälder (jag kunde ha skrivit biktfar, men då skulle knäppgökarna ha ropat på chefredaktören). Det levereras historia efter historia om hur det blev omöjligt att skriva den texten, omöjligt att tala med dagis, omöjligt att spela den pjäsen, omöjligt att fatta beslut i bostadsrättsföreningen, omöjligt att diskutera på universitetet, omöjligt att komma någon vart i terapin, därför att knäppgökarna satte stopp.

Oändliga diskussioner om ordval.

Rop på avbön.

Krav på ständig och nedbrytande självkritik.

Alltihop är förstås välkända härskarstrategier i sekter. Men nu i ett helt samhällsskikt. Rädslan är knäppgökarnas verktyg. Eller fegheten, om man ser det från andra hållet.

Många skulle påstå att den här beskrivningen är dravel. De som gör det är antagligen själva knäppgökar. Eller så har de aldrig haft en enda idé som på tvärs med Knäppgökssverige.

Skönt att man inte bor i Stockholms innerstad, tänker ni. Jovisst. Men det är här besluten fattas, även för er. Så kan vi enas om att åter börja le lite överseende åt knäppskallarna, istället för att göra dem viktiga?

Med början i morgon.