Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Kan man radikaliseras utan ett eget ansvar?

Terrorgruppen IS: ”Vad innebär det att någon radikaliseras? Det låter som att man drabbas av ett virus och insjuknar, utan egen förskyllan”, skriver Johan Hakelius i dag.Foto: Uncredited / AP MILITANT WEBSITE

Minns ni första gången ni hörde uttrycket "social kompetens"? Inte jag heller. Men jag minns hur jag reagerade de första sisådär 300 gångerna någon använde uttrycket: hånleenden och fnysningar. Jag menar, "SÅSSIAL KOMPTÄÄNS"? Krävs det utbildning, för att fungera som en normal människa?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det tog mig 20 år att begripa att svaret är ja.

Ta en sådan här sak som trafiksäkerhet. Det var aldrig något rafflande ämne, men de flesta brukade ändå lyckas uppbåda ett visst intresse för saken av ren självbevarelsedrift. Så i går kom jag körande på en smal bonnväg. Det blev möte. Det fanns en gångtrafikant. Ni hör: rena körskolekluringen. Vem har företräde, vem ska stanna och vem ska rabbla reaktionssträckans och bromssträckan förhållande till stoppsträckan?

Allt gick bra, för jag och den andre föraren sökte ögonkontakt. Fotgängaren, däremot, var fullständigt ointresserad. Hen - och jag använder inte detta pronomen av könspolitiska skäl, det var helt enkelt omöjligt att genusbestämma varelsen - hade en smartfån i handen. Från den pyttelilla telefonen gick en sladd som slutade i ett par monumentala hörlurar, fastsurrade som två neonfärgade kastruller på var sin sida av vandrarens huvud.

Vad är det förresten som gör att hörlurar blir allt större, när allt annat blir allt mindre?

Det var jag som avvek genom att reagera

Hursomhelst, vandraren befann sig någon annanstans. Det var bara kroppen som lufsade fram där längs vägrenen.

Det märkliga med detta var förstås inte att den som löpte störst risk var minst intresserad av hur situationen förlöpte. Stoiker har funnits i åtminstone 2 300 år och är på många sätt beundransvärda. Det märkliga var den intensiva övertygelse som sköljde över mig: det var inte gångtrafikanten som var socialt apart. Hen följde ett numera etablerat och standardiserat beteendemönster. Det var jag som avvek genom att reagera.

Sådant här händer mig allt oftare. Jag hasplar ur mig en artighetsfras och får ett skrämt ögonkast tillbaka. Eller tvärtom: någon säger något och jag kan för mitt liv inte avgöra om personen i fråga småpratar, driver med mig, eller utslungar en grov förolämpning.

Det senaste jag upptäckte var en ny standard vad gäller ludd i torktumlarfilter. För mig har det alltid varit självklart att rensa filtret när man själv är färdig. Nu har jag upplysts om att det i stället är självklart att man rensar filtret innan man börjar.

Kanske är det ett tecken på tilltagande egoism att lämna sitt ludd åt andra. Eller så är det ett tecken på tilltagande solidaritet att alla tar hand om varandras ludd. Inte vet jag. Hur det än är, börjar jag förlora bäringarna. Jag är inte längre socialt kompetent. Jag behöver utbildning. En personligt assisterande Ribbing som går vid min sida och tolkar in mig i världen.

Att radikaliseras – det låter som ett virus

Här är förresten en annan sak jag inte begriper. Vad innebär det att någon ”radikaliseras”? Det låter som att man drabbas av ett virus och insjuknar, utan egen förskyllan. Som om militant islamism och massmord på oss otrogna inte vore ett val, utan något man råkar ägna sig åt om man blivit smittad. Är man undantagen från personligt ansvar om man är muslim, eller bor i en trist förort, eller intalat sig att allt är västvärldens fel?

Ja, jag vet att frågan är stötande. Jag sa ju att jag saknar social kompetens.