Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Jag undrar hur kungen känner – det är synd om honom också

Den senaste veckan har jag följt debatten om Svenska Akademien mellan Ola Wong och Björn Wiman, skriver Johan Hakelius. Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Den som ”brinner” för något är alltid övertygad om vad som är, och vem som har, rätt. Men det ligger ofta något av en självmotsägelse i det där.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

De få gånger det verkligen är alldeles klart vad som är rätt eller fel – sprida sarin i tunnelbanan eller ej, bedriva folkmord eller ej – gör liksom själva självklarheten att glöden falnar, i alla vettiga människors sinne.

Det finns naturligtvis avvikare som tycker att det korrekta vad gäller kemkrig och folkmord är en fråga om omständigheter och tillfälle, men det räcker inte. Att gå omkring och "brinna" för en självklarhet som att INTE sticka knappnålar i kattungar, vore rätt skruvat.

Nej, "brinner" gör man mest i sådana fall där det inte är alldeles säkert vad som är bu och vad som är bä. Det är då man verkligen kan jaga upp sig att välja sida.

Den senaste veckan har jag följt debatten om Svenska Akademien mellan Ola Wong och Björn Wiman. Den är en aning ensidig, för Björn Wiman försöker låtsas att det som Ola Wong skriver i Svenska Dagbladet, inte riktigt hörs hela vägen upp till Dagens Nyheters elfenbens-hetluftballong. Men man kan nog kalla det debatt ändå, när man granskar bisatser, förtäckta gliringar och Twitterkonton.

 

LÄS ÄVEN: Johan Hakelius: Vi står mitt i ett experiment som har utförts på barn 

 

Jag är predisponerad att hålla på Wong. Eller kanske snarare predisponerad att inte hålla på Wiman, som är något slags budgetversion av Bo Strömstedt. Det är bara slokhatten som fattas. Men jag finner, till min förvåning, att jag inte riktigt kan förmå mig att hålla på någon av dem.

Det tar inte fyr, hur mycket de själva än brinner.

Det finns förstås en väldig massa intrikata vändningar här, men låt oss förenkla: Wong menar på det stora hela att Wiman betett sig som en tölp och lett ett drev mot Akademien. Man kan ana en viss sympati för Horace Engdahl. Dagens Nyheter har avrättat Akademien, kan man sammanfatta saken.

Jag undrar hur kungen känner, skriver Johan Hakelius. Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det förefaller lite överdrivet. Akademien har trots allt på alldeles egen hand stått för de flesta av pinsamheterna. DN och vi andra skulle förstås ha kunnat titta bort, men det är ändå att kräva en närmast övermänsklig viljestyrka.

Hos Björn Wiman kan man ana mer än bara en viss antipati mot Horace Engdahl och en stor sympati för Sara Danius. Ola Wongs angrepp har Wiman inte sudlat de egna sidorna med, utan använt Twitter till att svara på:

"Mkt grova och osakliga påhopp på DN:s journalister. Wong fick själv 60 000 kronor av Akademien 2016. Framgår ej av artikeln."

Den debattstilen förefaller lite sjaskig. Det går ju att bemöta Wongs påståenden i sak, oavsett stipendium.

Till sist har Wiman landat i att hela Akademien borde avgå. Det kan jag hålla med om. Men det var tydligt redan för en dryg vecka sedan, att det var enda vägen ut. Snudd på en självklarhet. Och då är vi tillbaka i det här med att brinna.

Visst skulle det kunna vara kul att ställa sig på den ena eller andra sidan och gasta. Men jag kan helt enkelt inte finna inspirationen. I den här frågan framstår alla som antingen förbi räddning, förbi all rim och reson, eller båda delarna. Man är liksom förbi att någon har rätt och någon har fel.

Inte ens det gamla tricket att tycka lidelsefullt illa om alla inblandade fungerar. Det är snarare lite synd om alla. Inklusive Horace och Wiman.

Jag undrar hur kungen känner. Det är synd om honom också.

 

LÄS ÄVEN: Johan Hakelius: Det saknas språk för frågor som har att göra med religion