Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Jag misstänker att vi är på väg att rulla bakåt

Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det sköna med fotbolls-VM är att man får vara i fred. Ingen ringer, ingen mejlar, så plötsligt finns en hel massa tid att ägna sig åt sådant man aldrig hinner med.

Men ganska snart tar fantasin slut och man börjar leta tidsfördriv. Vad som helst. Det var därför jag råkade läsa två kolumnister som uttryckligen hälsade glad midsommar med att berätta att allt kommer att gå åt helvete.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Visst, det krävs tre för att göra en trend, men som jag redan antytt: jag läser nästan aldrig kolumner i dagspressen – det är inte nödvändigt bara för att man skriver sådana – så jag har dispens.

Det var lite olika vinklar på sorgebuden. Lite mer klimat i den ena, lite mer rösta rätt i den andra. I allt väsentligt handlade ändå båda om att det är mer eller mindre oundvikligt att världen går åt helvete, om man låter folk trampa på i ullstrumporna vid valurnorna eller i snabbköpen. Det krävs omvändelse.

Det här är ju ingen ny genre. Det finns profeterna och Uppenbarelseboken och Ragnarök och Nostradamus och Al Gore och Anders Wijkman. Vilket förstås inte betyder att genrens grundbudskap för den skull är falskt. Kanske finns det alltid utrymme för svavelpredikanterna därför att vi behöver dem.

Vi måste ständigt omvändas: mot livegenskapen, mot spöstraffen, för rösträtten, mot valfångsten, mot barnagan, mot köttätandet, för ett tredje kön och så vidare i en ständig förfining.

Det är i alla fall en hypotes. Men det är en rätt trist hypotes, som slutar i något slags okroppslig folkhälsokoma, så låt oss hitta på en annan.

Det var Edward Bulwer-Lytton, en tidig viktorian med klädsamma polisonger, som först använde termen ”the Great Unwashed”. Den kan översättas på lite olika sätt, men ”det stora otvättade” kanske fungerar bäst. Han syftade på underklassen.

Det här skedde 1830, så det var till och med före revolutionsåret 1848, för er som minns det.

Ja inte själva året, förstås, men årtalet.

Det var då en våg medelklassuppror svepte över Europa. Det var två saker upprorsmakarna ville ha och på de flesta platser förr eller senare fick: liberaliseringar och nationell sammanhållning.

Klasskillnaderna fanns förstås kvar, men det där med nationen gjorde ändå att saker skars lite annorlunda. Lojaliteten mellan klasserna fick konkurrens med lojaliteten mellan landsmän. Utan det skulle vi nog aldrig ha fått några välfärdsstater, kanske inte ens demokrati.

Och varför denna snusförnuftiga katederdrapa?

Jo, därför jag misstänker att vi är på väg att rulla bakåt.

Båda de där kolumnerna och minst ett dussin artiklar om dagen, oroar sig fasligt över nationalism. Över idén att något verkligen skulle vara svenskt, eller – ännu värre – att någon verkligen är svensk.

Det finns fog för sådan oro. Men å andra sidan: vilka lojaliteter tar över, om vi säger nej till de nationella?

Klass ligger närmast. Och vi är redan halvvägs där.

Ett hyfsat stort toppskikt i samhället tycker sig redan ha mer gemensamt med toppskikt i andra länder, än med resten av sina landsmän. Landsmän blir mest en barlast. De röstar fel, äter fel, reser fel och sätter sina meningslösa klimatförstörande fotavtryck på jordskorpan.

Av det blir allt oftare kolumner. The Great Unwashed har gjort comeback som idé, efter ett par hundra år.

Hoppas midsommaren var glad ändå.

 

LÄS FLER krönikor av Johan Hakelius här

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!