Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Jag kan ändå inte riktigt ta domedagen på allvar

Foto: AP / TT NYHETSBYRÅN/ NTB Scanpix

Ibland prövar jag tanken att man trots allt borde vara rädd. Eller kanske snarare klädsamt panikslagen. Men jag lyckas aldrig få den där riktiga undergångsstämningen att slå rot, hur mycket jag än vattnar och gödslar och växthusar mig.

Det börjar bli ett socialt handikapp, det där.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Saken är ju den att de allra flesta helst hänger med. Det är enklast så. Den otänkta tanken är nog också att det är smartast så: om tillräckligt många tänker på samma sätt och om man själv inte har tänkt så mycket, låter det ju vettigt att åka snålskjuts på dem som har gjort jobbet.

Fast man vet förstås inte hur många av de andra, som man tror har tänkt mer än man själv har gjort, i själva verket bara har hängt med de också. Hänger ni med?

Hur många filosofer finns i ett lämmeltåg? Och hur skiljer man ut dem från de vanliga lämlarna?

Hursomhelst, det börjar alltså bli ett socialt handikapp att inte vara övertygad om världens snara undergång av något av alla de skäl som bjuds: klimatet, bidöden, fascismen, bilismen, ryssen, kineserna, Trump, antibiotikaresistensen, migrationen, islamismen. Om man inte visar sin skräck när ämnena kommer på tal, blir stämningen inte bara tryckt, utan direkt hotfull. Vi är, skulle jag gissa, tre och ett halvt år ifrån att dra ut folk på gatan och tända eld på dem, om de inte håller med om att slutet är nära.

Jag påstår förstås inte att allt är trams. Vi vet alldeles säkert att jorden kommer att gå under, om inte förr så när solen börjar rossla och febrigt blinka om sådär fem miljarder år. Det finns ganska starka argument för att något går åt skogen dessförinnan och bara den aningslösa skulle slå ifrån sig varje tanke på att människan, på något artkaraktäristiskt sätt, lyckas få saker att skita sig inom de närmaste tusen åren.

Framför allt är människan löjlig, särskilt när hon tycker sig vara ute på ett omåttligt angeläget uppdrag

Vi är, trots allt, alldeles för fiffiga för vårt eget bästa.

Och ändå kan jag inte riktigt ta domedagen på allvar. Det finns något alldeles för mänskligt med det här apokalyptiska tutandet i alla kanaler. Något skitviktigt, på ett sätt som bara människor förmår prestera. Allvaret, darret på stämman, förmaningarna, förbannelserna, kulturcheferna som blir predikanter, ledarskribenterna som blir profeter, barnen som blir orakel, kolumnisterna som blir uppenbarelsebokens dödsryttare.

Ni får ursäkta, men jag kan inte låta bli att le åt det. Människan är måhända moder Gaias och sin egen värsta fiende. Människan är kanske en slumrande fascist och självmordspilot.

OK, vi säger det.

Men framför allt är människan löjlig, särskilt när hon tycker sig vara ute på ett omåttligt angeläget uppdrag. En liten bjäbbande besserwisser, som får enorm tillfredsställelse i att agera moralpolis, ordningsman och mobbare i ett.

Det som tycks ha hänt är att den gamla konsultklichén ”vi lever i en brytningstid” efter decennier av nötande plötsligt höjts upp till evangelisk sanning. Och då är brytningstiden inte spännande längre, utan hotfull och hemsk. Förändringen var bara kul när det mesta verkade tryggt och oföränderligt.

Nog ska vi oroa oss för allt möjligt. Men när vi slutar att oroa oss för det vi alla egentligen vet – att hysterin är granne med dumheten, makthungern och humorlösheten – då har vi verkligen skäl att oroa oss.

Gör dig själv en tjänst och ta en apokalypsfri dag, åtminstone en gång i veckan.