Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Jag är ingen vän av flygning – men alla offentliga flygbikter…

Och plötsligt får alla som skriver för sig att de måste förhålla sig till samma sak. De måste göra det offentligt. Det kan vara skolan, eller mjölkdrickande, eller ett dubbdäcksfritt Söder.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Oftast är det något med en molande moralisk botten och eftersom Gud är död, men naturen segar på, handlar det då nästan ofelbart om miljö:

Sopsortering. Plastpåsar. Cykelbanor.

De senaste veckorna har det varit flygresor, inte minst i den här tidningen.

 

CECILIA HAGEN: Snart kommer det inte kännas lika skoj för er 

 

Jag har alltid tyckt att flygresor är onaturliga. Det kan inte vara nyttigt att på så kort tid förflyttas från en världsdel till en annan.

Jag har alltid tyckt att flygresor är ovärdiga. Det är som att köa på Ellis Island.

Jag har alltid tyckt att flygresor är lite löjliga. De som jobbar på flyget bär sin gamla skitviktiga självbild av att ha något lyxigt att erbjuda, fast de egentligen bara är konduktörer på en snabb buss.

Så jag är ingen vän av flygning. Men de här offentliga flygbikterna …

Plötsligt får alla som skriver för sig att de måste förhålla sig till samma sak, och nästan ofelbart handlar det om miljön. På bild: Hunden Bossan sorterar sopor. Foto: CHRISTER WAHLGREN

Mel Brooks lever faktiskt fortfarande. Han är 91, men ger sammanhängande svar i intervjuer. De flesta av hans filmer skulle vara omöjliga att göra i dag, sade han i höstas. Folk har blivit för stingsliga, långt över gränsen till det korkade. Var man än sätter fötterna finns ömma tår, strategiskt placerade för att bli trampade på.

Jag tänker på det, för i en av Brooks nu omöjliga filmer, "Det våras för världshistorien" tror jag den fick heta på svenska, spelar han Ludvig XVI. Den världen, där i Versailles, håller också på att gå under. Franska revolutionen är på gång, men kungen kan inte riktigt föreställa sig det. Han är upptagen med att prickskjuta på fattigbönder, som kastas upp i luften som lerduvor. 

Peasants - pheasants. Fattar ni?

Och så tänker jag på det som Marie Antoinette aldrig sade, när hon fick höra att folket inte hade bröd: "Låt dem äta bakelser!". Att hon aldrig sade det, spelar egentligen ingen roll, för det viktiga är skälet till att det överlevt i snart 250 år: det fångar den aningslöshet som föregick den franska revolutionen. Eller kanske snarare den självvalda isolering som med tiden blev så självklar att de där uppe inte ens förstod att de var sina tankemönsters fångar.

Jag har alltid tyckt att flygresor är onaturliga. Det kan inte vara nyttigt att på så kort tid förflyttas från en världsdel till en annan. Foto: FOTOLIA / M.MPHOTO - STOCK.ADOBE.COM

Och sedan tänker jag på Howards End, E M Forsters roman som blev film 1992 och tv-serie förra året. Det är tidigt nittonhundratal och patriarken Henry Wilcox blir i Forsters bok en klassmegafon, när hans anförvanter intresserar sig lite för mycket för den fattige tjänstemannen Leonard Bast:

"De fattiga är fattiga. Man tycker synd om dem, sedan är det inget mer med det"

Sagt på randen till den allmänna rösträttens genombrott.

Det här skulle kunna utmynna i ett angrepp på övre medelklass som vill beröva folket deras billiga flygbiljetter. Men det kommer inte att göra det. Den sortens jämlikhet har aldrig riktigt kunnat slå klorna i mig. 

Nej, det jag försöker fånga är bara en stämning. En ton som finns i samtalen vid den övre medelklassens middagsbord, en ton som nu läcker ut på kultursidorna i form av ångestladdade flygbikter. Kombinationen av självbelåtenhet, aggressivitet, sentimentalitet och ett tålamod på upphällningen, är bekant. Världen blir bara en förlängning av de egna övertygelserna.

"Dekadans", tror jag termen brukar vara i efterhand.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!