Johan Hakelius
Men man hör nästan aldrig det där uttrycket längre.
Det är det jag tänker på, när jag läser att Hanif Bali samlat in två miljoner kronor till tonårspojkarna som blev grovt misshandlade på Norra begravningsplatsen i Solna.
Nej, håll fingrarna i styr. Det här är inte ett krystat försök att klämma åt Bali, därför att han är Bali. Och inte en trivialisering av vad killarna blev utsatta för, tvärtom. Har ni läst berättelsen?
Slagna med spade, sparkade, knivhuggna, våldtagna med grenar, nedtvingade i gropar. Livrädda, förstås.
Varför skulle man missunna dem lite pengar och varför skulle man missunna Bali att göra något mer än att bara twittra om saken?
Är vi överens? Bra, då kanske man vågar komma till poängen:
Vad har pengar med den här saken att göra?
Det enkla svaret är att pengar har med allt att göra. Det är just det jag far efter.
Balis insamling fick igång en diskussion som, för varje gång den dyker upp, verkar komma allt närmare ett oundvikligt slut: borde inte svenska skadestånd höjas?
Jaet ligger i luften.
Att pengar skulle kunna kompensera ett övergrepp, är ungefär lika sannolikt som att en hammare skulle kunna bota psoriasis.
Förra året betaldes knappt 105 miljoner kronor ut i brottsskadeersättning av Brottsoffermyndigheten. Det är felräkningspengar i den offentliga budgeten. Ett rån med vapen ger i typfallet offret 10 – 15 000 kronor. En våldtäkt 100 000. Ett mordförsök 125 000. En våldtäkt på barn någonstans mitt emellan de två sista. Skadestånden ska förstås i första hand betalas av gärningsmannen. Ni kan ju gissa hur det brukar gå med det.
Det är en rätt löjeväckande lista, det där. Kostar en barnvåldtäkt mindre än en sju år gammal BMW med 15 000 mil på mätaren? Men så måste ändå frågan ställas: finns det något rimligt pris på en barnvåldtäkt?
Naturligtvis inte. I den här tidningen skrev de på ledarsidan, apropå Balis insamling: ”Pengar kan inte fullt ut kompensera brottsoffer för den kränkning de utsatts för. Men det är ändå en form av upprättelse.”
Jag förstår vad de skriver, men är det verkligen sant? Är pengar ”ändå en form av upprättelse”? I vilken form då? Är det inte bara en död fras? Säger inte det där inklämda ”ändå” allt?
Vi vet väl egentligen precis hur det är. Pengar är inte alls någon upprättelse. Att pengar skulle kunna kompensera ett övergrepp, är ungefär lika sannolikt som att en hammare skulle kunna bota psoriasis. Men till skillnad från till exempel medkänsla, engagemang och tid är pengar hyfsat enkla att dela ut. Och för den som bara har en hammare ser alla problem ut som en spik.
Pengar är det vi har. Så pengar är det som räknas.
Det finns ett indiskt instrument som heter ektar. Det har en sträng. Man kan få musik ur det också, men hur skicklig man än är, är en sträng trots allt bara en sträng. Har man sex strängar kan man locka fram harmonier. Har man tolv kan man få riktigt djup klang.
Heder till alla de som ville visa medkänsla med killarna genom att skänka en slant. Heder åt Bali för initiativet. Det är inte deras fel att två miljoner pengar, fortfarande bara är pengar. Fortfarande bara en sträng i ett allt mer ektarliknande samhälle.
LÄS MER: Hanif Bali har samlat in 2 miljoner till offren i Solna
LÄS MER: Fredrik Sjöshult: Han var dömd redan innan våldtäktsrånet