Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Inget kan förena oss som en pandemi

”När hysterin slagit klorna i läsarna, kan man skriva om det också. Och lugna dem med detaljerade instruktioner om hur man tvättar händerna”, skriver Johan Hakelius.Foto: MAHMOUD ILLEAN / AP / TT NYHETSBYRÅN

Man gör vad man kan för att undvika kineser och hemkomna utförsåkare, nu när handspriten är ransonerad. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig lite besviken.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För oss som alltid jobbar hemifrån är det mesta trots allt som vanligt. Inga feberpistoler i entrén. Inga nervösa kollegor som stryker längs väggarna i ansiktsmasker. Det är omöjligt att hetsa upp sig tillräckligt på egen hand. Man kommer sig inte för att hamstra torrskaffning och gasol.

Det känns helt enkelt som om jag går miste om något. Senast nationen var lika samlad som nu, var när Hyland sände Karusellen. Det smärtar att inte få vara del av gemenskapen.

Det som gör mig riktigt avundsjuk är de förlösta ansiktsuttrycken. För det finns ett alldeles särskilt coronafejs, som balanserar någonstans mellan panik och belåtenhet.

Anar ni lusten bakom rysningarna på ”marknaden”?

Klimatmaniker – sådana vars drömsemester är att sitta inlåst på ett tåg med Dagens Nyheters kulturredaktion – får den där minen när de ser kartor över hur koldioxidutsläppen minskat i Kina. Eller när de läser hur flygbolagen är på väg i konkurs. Covid 19 är på väg att fixa det som inte ens Greta klarat av.

Och de är inte de enda som skvätter av tillfredsställelse.

Anar ni lusten bakom rysningarna på ”marknaden”? I ett par år har kurserna stigit, utan att någon egentligen trott på det. Väntan på kraschen började bli olidlig. Äntligen har den kommit. Lättnaden strålar ur ögonen på ekonomerna, när de stirrar ned i avgrunden.

För att inte tala om journalisterna.

”CORONA-SVERIGE” skrek den här tidningen i jättevinjett i går. Antagligen även i dag. Coronaepidemin är gåvan som aldrig slutar ge. Det finns hur många generaldirektörer och ministrar som helst att hålla ansvariga för det ena eller andra. Det finns mänskliga och omänskliga vinklar i överflöd. Det finns ett aldrig sinande bildflöde av virusarbetare, inslagna i heltäckande gummi. Det finns läbbiga, mikroskopiska landskap och ilsket rödfärgade världskartor.

När hysterin slagit klorna i läsarna, kan man skriva om det också. Och lugna dem med detaljerade instruktioner om hur man tvättar händerna.

Apokalyptikerna brukade vara en udda liten subkultur, men så är det inte längre.

Men nöjdast av alla är ändå de professionella apokalyptikerna.

Det är en brokig grupp, som bara delvis sammanfaller med klimatmanikerna. Gemensamt för alla apokalyptiker är övertygelsen att den mänskliga civilisationen måste kollapsa. Förr eller senare. I den övertygelsen möts undergångshöger och undergångsvänster, preppers och miljömuppar, kulturmarxister och radikalkonservativa. Deras coronafejs har ett alldeles eget triumferande drag av vad-var-det-jag-sa.

Apokalyptikerna brukade vara en udda liten subkultur, men så är det inte längre. Domedagen står mitt i åsiktskorridoren. Att inte tro på undergången är att sakna intellektuellt och moraliskt djup, eller allra minst ett etikettsbrott. Just därför kan inget förena oss som en pandemi. Det är åratal av omen som fått sin oundvikliga utlösning.

Äntligen!

Ni förstår själva hur surt det är att sitta här vid sitt skrivbord, med samma gamla loja vilopuls, halvtomt skafferi och alldeles vanlig vardagsleda. Hur plågsamt det är att komma på sig med att allvarligt fundera på om man inte borde passa på att åka till Venedig nu, när turisterna försvunnit.

Det är bittert att inte ens vara inbjuden till yttersta domen.