Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Inget gör mig mer nedslagen än ”den praktiska frisyren”

”Uppskattningsvis 80 procent av svenska kvinnor över 30 har 'den praktiska frisyren'. Den kan se lite olika ut. Men den är alltid kort och den kräver inget underhåll”, skriver Johan Hakelius. Foto: COLOURBOX
”Den rakade hjässan är förstås den manliga motsvarigheten”, skriver Johan Hakelius. Foto: COLOURBOX

De som varnar för att kasta sten i glashus har aldrig upplevt tillfredsställelsen som varje vandal känner efter väl förrättat värv. Det har jag, så låt oss tala om frisyrer.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När jag var ung hade jag tjockt hår och ett snyggt v-format hårfäste i pannan. En lycka, förstås, eftersom folk med raka hårfästen alltid ser aningen grobianiga ut. Ju längre ned fästena sitter, desto dummare verkar de.

”Widow's peak” heter v-formen på engelska, eftersom den förr i tiden påstods förutspå att kalufsägarens fru tidigt skulle komma att bli änka. Uttråkade hustrur som läser detta kan sluta kasta hoppfulla blickar på makens hårfäste: det finns inga belägg för det. Däremot är det inte alldeles ovanligt att den med "änkesnibb" börjar märka att v:et kryper längre och längre upp på skulten. Och en dag vänder sig personen oförsiktigt om i närheten av ett par speglar och ser en annan bokstav – ett växande o – på bakhuvudet.

Ni vet alla vart det här är på väg. Och att jag utgår från egen erfarenhet.

Tunnhårighet kan bekämpas med overksamma, dyra preparat som ska appliceras på tålamodsprövande sätt. Den kan bekämpas med implantat. Den kan kammas över, eller gömmas under tupéer tillverkade av någon fattig, men hårfager stackares sålda överflöd. Men det socialt accepterade angreppssättet bland män är numera att raka av sig håret.

 

LÄS MER: Johan Hakelius: Att gapa om en broschyr har inget att göra med problemet 

 

För bara ett par decennier sedan vilade något hotfullt, rent av vagt kriminellt, över en rakad hjässa. En känsla av Bordurien och Syldavien, för att tala med Tintin. Eller putsade kängor och burköl på helikopterplattan, för er som är i den generationen. Nu blir man mumintrolligt Mark Levengoodig, en kramgo Alfons Åberg, om man rakar av sig håret.

Varför? Inte vet jag. Men jag vägrar att göra det. Och jag ska berätta varför.

När jag reser genom detta land och hamnar på vägkrogar, mataffärer och mackar finns många saker, oavsett landskap, som får min leda och förtvivlan att växa. Men inget gör mig mer nedslagen än ”den praktiska frisyren”. Den finns överallt.

Uppskattningsvis 80 procent av svenska kvinnor över 30 har ”den praktiska frisyren”. Den kan se lite olika ut. En antydan till page ibland. En ren herrfrisyr ibland. En röd tofs i luggen ibland, som alibi. Men den är alltid kort och den kräver inget underhåll. Man – eller kvinna, då – kliver ut ur duschen, torkar sig med handduk och går till jobbet. Den får varje kvinna att se ut som Elton John.

””Den praktiska frisyren” är ett skri av uppgivenhet, om uppgivenheten skulle orka öppna käften.

Den rakade hjässan är förstås den manliga motsvarigheten. Den gör att man slipper kamma sig efter korp-innebandyn. 

I riktiga länder ser inte folk ut så här i håret. Där är ”praktiska frisyrer” förbehållna barn, som är nog underhållskrävande ändå. Inte i Sverige. Här skulle vi till och med se intressantare ut om män och kvinnor bytte ”praktisk frisyr”: om kvinnorna rakade huvudet och männen klippte sig som Elton John.

Sten i glashus, ja. Det är snart tio år sedan jag gav upp försöket att ha någon riktig frisyr, i takt med att mitt v mötte mitt o. Men jag har rätt ändå. Och det räcker nu.

Kan vi inte låtsas bry oss en aning, i alla fall? Kan vi hitta en kompromiss mellan minimal ansträngning och acceptabel estetik? Vad sägs om pudrade peruker?

 

LÄS MER: Johan Hakelius: När hunden är borta händer något 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!