Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Ingen kommer undan – vi fortsätter låtsas

Den svettljumma starkölen, den snabbfläckade mössan, de förtvivlade försöken att få lyckoruset att räcka ännu en timme, skriver Johan Hakelius om studentdagen. Foto: IBL

En gång, tro det eller ej, var den ljusnande framtid även min. Den svettljumma starkölen, den snabbfläckade mössan, de förtvivlade försöken att få lyckoruset att räcka ännu en timme.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Som jag minns det kändes det lite som att arbeta på en sämre länsteater en dag med dubbla matinéer: det gällde att hålla masken och skråla, för publikens skull. Inte låtsas om att manuset var tunt och att spontaniteten övergick i mekanik för flera föreställningar sedan.

Det jag inte visste då, förstås, var att det handlade om ett ömsesidigt skådespeleri. Vi låtsades vara euforiska i timmar och föräldrar, släktingar och andra vuxna som fösts ihop för att titta på oss, låtsades tro på att vi faktiskt var så där tokigt glada som vi verkade.

Såhär drygt 30 år senare vet jag bättre. Det fanns ingen publik, bara två teatersällskap som spelade för varandra. Men vad hjälper det? Det krävs nästan övermänsklig beslutsamhet för att bryta en cirkel av hävdvunnen hyllningshysteri. Så jag vinkar, ler farbroderligt och låtsas att jag inte ser desperationen i firarnas blickar, när flaken passerar. Prins Gustavs förtäckta rop på hjälp, i studentsångens överspända besvärjelse, fortsätter att bröla ohört.

Ingen kommer undan. Far- och morföräldrar bäddas upp ur sina omsorgssängar, torkas av, kammas och kläs i nykemade skrudar. Runt om i staden ser jag hur de obarmhärtigt leds ur färdtjänstbilar, in i lövade och ballongprydda portar, för att fullgöra sin plikt. 

Det är lika urfosterländskt som barbariet. (Ni "Sverigevänner" som har problem med den meningen, mejla inte mig. Mejla Tegnér.)

Men vad är nu detta för stämningssänkare? Missunnar jag studenterna deras stora dag?

Ta det lugnt. Ingen student har tid eller ork att läsa tidningen. De har fullt upp med att smälta smörgåstårta och klura ut lagom förgripliga slogans att texta på lakan och instagramma ut i etern. Ingen hör oss. Vi kan vara ärliga.

 

LÄS ÄVEN: Johan Hakelius: Jag undrar hur kungen känner – det är synd om honom också 

 

Det ligger i sakens natur att överladdade ceremonier av det här slaget aldrig riktigt kan leva upp till förväntningarna. Ett exempel: att gå högvakt var härligt. Uppställningen vid Armémuseum. Marschen genom Stockholm. Vaktavlösningen. När Socialstyrelsen lägger fast riktlinjer för behandling av dålig självkänsla, borde högvaktsgående vara en intressant terapiform.

Men så tar folk fotografier.

Den självbild man har efter att ha gått i takt nedför Hamngatan, med bajonettförsett höghastighetsvapen, och paraderat för fanan på yttre borggården, stämmer inte överens med den bild som kamerorna fångar. Jag glömmer aldrig chocken att se mig själv i vit högvaktshjälm. Ett Tomtebobarn med albinism.

Men högvakten har åtminstone struktur och ramar. Studentfirandet saknar båda delarna. Det har egentligen bara ett par rätt fantasilösa komponenter, som måste expandera som byggskum, för att försöka fylla förväntningarna. Det finns varken något riktigt program, eller en begriplig dramaturgi. Ingen rörelse framåt och inga förväntningar. Själva idén är en dygnslång extas, men sådana finns inte, ens i porrfilm.

Och sedan börjar livet på riktigt.

Det vore barmhärtigast att lösa studenterna från den här plikten. Men, å andra sidan, varför ska just denna generation slippa undan?

Nej. Vi fortsätter att låtsas. OK?

 

LÄS ÄVEN: Johan Hakelius: Vi står mitt i ett experiment som har utförts på barn 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!