Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Incelmän är gnälliga, självupptagna enstöringar

Tio personer dödades när incel-mannen Alek Minassian körde upp en lastbill på en trottoar i Toronto i april 2018. ”Så den här sortens incelare vill alltså ligga med kvinnor och mörda dem. En inte alldeles glasklar tanke”, skriver Johan Hakelius.Foto: AARON VINCENT ELKAIM / AP TT NYHETSBYRÅN

Om vi behövde ett slutligt bevis på varför det är galenskap att göra allt till politik har vi fått det: incelmännen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För er som haft tur nog att slippa höra talas om fenomenet står incel för ”involuntary celibate”, det vill säga ofrivilligt celibat. Redan där lyser politiken igenom, för politik börjar nästan alltid med att de mest triviala saker döps om till något respektingivande. ”Vi som inte får ligga” duger inte som grund för en hel ideologi.

Incelbudskapet i korthet: världen är orättvis. Vissa män uppfattas som attraktiva. De får ligga med snygga tjejer. Snygga tjejer diskriminerar alltså killar som de inte anser vara attraktiva. Det är upprörande. Varför skulle de ha rätt till så godtycklig särbehandling? Feminismen ligger bakom det här. Orättvisan blir bara än mer upprörande av att till och med incels ibland kan få möjlighet att ligga med fula tjejer. Det vill man ju inte göra.

Det sista gör väl egentligen vissa incels till volcels, voluntary celibate, men strunt i det.

Utöver de här grundläggande bitarna, finns lite olika incelskolor. Några skjuter in sig på att attraktiva killar ofta beter sig som skitstövlar mot tjejer. Upprördheten över denna bristande gentlemannamässighet går på något märkligt vis ofta över i fantasier om våldtäkter och sexslaveri. I några fall har incelmän omsatt fantasierna i praktiken och skjutit, kört på eller på annat sätt mördat kvinnor.

Så den här sortens incelare vill alltså ligga med kvinnor och mörda dem. En inte alldeles glasklar tanke, men det är just den typen av inkonsekvenser som ideologier är till för att dölja.

Den rimliga lösningen för incelmän är förstås varken politisk eller våldsam. Den börjar inte i samhället och dess brister, utan i insikten att gnälliga, självupptagna enstöringar har svårt att få andra i säng. Det som krävs är alltså inget besvärligare än lite social träning, kanske ett bad eller två och möjligen en justering av målbilden. Det är ett missförstånd, grundat i bristande fantasi, att kvinnor som inte ser ut som supermodeller skulle sakna sexuell attraktionskraft.

Det incelmännen önskar sig är inte en relation, eller ens samlag.

Utöver det – och här är kanske ett hinder – krävs tålamod. Det, och ett visst intresse för annat än sina egna svårigheter. Det som skiljer samlag från onani är nämligen att man är minst två personer. Två personer betyder två viljor, två personligheter, två uppsättningar egenheter.

Besvärligt, men svårt att undvika.

Jag anar att det är här skon klämmer. Det incelmännen önskar sig är inte en relation, eller ens samlag. De vill bara onanera i en annan människa. I den meningen befinner de sig inte ens i celibat. Om de onanerar på det gamla vanliga sättet, ägnar de sig redan åt den enda sexuella aktivitet de egentligen är intresserade av.

Få män har inte då och då i sitt liv saknat sex. Pophistorien är full av incelanstrukna klagovisor. Det är just det som är poängen. De här männens upplevelser är inte unika. De har bara gjort politik av en av livets alla banala, normala prövningar. De har förstorat den till något groteskt, friskrivit sig själva från vuxenansvar och lagt skulden på ”samhället”.

Är ”samhället” en plåga? Javisst. Är vissa mer populära än andra? Jojomän. Är det synd om män med låg status? Kanske det. Men skärp er, för fan.