Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Ilskan mot SAS-filmen är narcissistisk och barnslig

Plockades bort efter mindre än ett dygn.
Ur den omtalade reklamfilmen från SAS.Foto: SAS

Problemet med palmer är att de ser ut som något som lindrigt begåvade barn ritat. De hör hemma i en värld av huvudfotingar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Palmerna är ett skäl till att det inte riktigt går att ta Miami – jag råkar vara där just nu – på allvar. Palmerna, och det faktum att allt fler amerikaner faktiskt ser ut som oformliga huvudfotingar.

Problemet med svenska museichefer verkar, med Atlanten som mellanlägg, vara att de är alldeles för allvarliga.

Det började med att Agnes Lidbeck, dödsföraktande författare, skrev i Dagens Nyheter om att barn inte alltid är lämpliga tillbehör på museum. De låter, blir otåliga och begriper inte så mycket. Hon nämnde också att de bär kläder i bävernylon.

Kön formades på minuten. Författare, kritiker och just museichefer trampade otåligt för att få sitt spaltutrymme till barnens försvar.

De är trots allt vår framtid. Barnen, alltså. Inte museicheferna.

De stora orden kom fram. ”Existentiell gåva”, ”demokratiseras”, ”elitism”, ”mänsklig rättighet”, ”gammalt museologiskt tänkande”, ”exkluderande”, ”kollektivt minne”.

Agnes Lidbeck ansågs vara mot de ovan nämnda orden som är bra. De dåliga ansågs hon representera. Fasligt allvarligt.

Kanske var ändå Moderna museets nya chef, Gitte Ørskou, skojigast.

Min favorit tror jag var Theodor Ringborg, konstnärlig ledare på Bonniers konsthall. Det var han som hittade på det där med ”gammalt museologiskt tänkande”. ”Man undrar varför Lidbeck anser sig ha större rätt till konst än en fyraåring”, toppade han och lyfte därmed allt till något slags FN-nivå.

Att DN:s fotografi av Ringborg visar en kille som själv precis verkar ha vuxit ur bävernylonet, förhöjde underhållningsvärdet.

Ta det lugnt. Han är karl. Att kommentera hans ungdomliga snygghet är ett uttryck för feminism.

Fast kanske var ändå Moderna museets nya chef, Gitte Ørskou, skojigast. Hon refererade uttryckligen till FN, barnkonventionen och svensk lag. Och till den gamla romantiska idéen om barn som ädla vildar, vars gränslösa fantasi avlivas av vuxenvärld och konstlös civilisation. Om de inte får komma till Skeppsholmen och kolla på Rauschenbergs get.

Det ”nya museologiska tänkandet” innebär att besökare ska uppfostras.

Mitt eget problem med museer handlar i ärlighetens namn mindre om att de lockar dit barn och mer om att de behandlar alla besökare som barn. Det ”nya museologiska tänkandet” innebär trots allt att besökare, historien och avlidna konstnärer med fel värdegrund, ska uppfostras av intersektionella utställningskuratorer.

Men det är ett stickspår. Huvudspåret har mer att göra med en annan historia som jag också följt från andra sidan den mittatlantiska ryggen: reklamfilmen för SAS.

Jag förstår att man kan reta sig på slentrianmässiga kåldolmar-är-faktiskt-turkiska-präktigheter. Det är alltid förskräckliga människor som tror att den typen av fakta är bevis för att alla borde vara liberaler. Men, kom igen. Bli förbannad på riktigt? Göra det till en avgrund som klyver mänskligheten? Twittra i timmar? Bombhota reklambyråer?

En sak man brukade lära sig när man blev vuxen, var att det inte är en personlig kränkning att någon har en annan uppfattning än den man själv har. Bara ohejdade narcissister – barn, till exempel – har svårt med den saken. Vissa former av gravallvar och ilska, när någon sagt något som man inte gillar, är därför helt enkelt barnsliga.

Det var veckan som gick.