Johan Hakelius

Ilskan mot allt som inte följer mönstret bara växer

Förra året var Miss Lis ”Komplicerad” en sommarplåga.
Foto: HENRIC WAUGE / SPA

Ena halvan ser apokalypsens fyra ryttare komma med klimatkatastrofen i sadelväskorna. Den andra anar Ragnarök i migrationen. Själv skakas jag av bristen på en sommarplåga.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ni vet vad jag menar: ”Sommartider” och ”Life is life”. ”Omåomigen” och ”Macarena”. ”Hej, hej Monika” och ”Dunka mig gul och blå”. Så sent som förra året hade vi en i Miss Lis ”Komplicerad”.

Men här är ett utdrag ur en TT-notis från i torsdags:

”Veronica Maggio, Miriam Bryant eller A36? Många artister fanns med i spekulationerna om vilken låt som skulle bli årets stora sommarhit. Men trots att augusti närmar sig slutet finns ingen tydlig vinnare.”

Rix FM säger att det är Molly Sandén, eller möjligen Pink. Spotify håller på A36. P3 kör på Veronica Maggio, men inte ens inom public service kan de enas, för P4 väljer Hanna Ferm.

Om man inte får undergångsnoja av det här, vad krävs då? Först försvann Hyland, sedan kräftpremiären och nu kan vi inte ens samla oss tillräckligt för att fastna i samma idiottrall. Kan samhällsupplösningen bli tydligare än så?

Vadå, protesterar förstås de mer liberala själarna ibland er. Är det inte härligt att vi blivit så fria och otvungna att vi kan leva sida vid sida i våra egna cirklar? Att Sandén och Maggio och A36 kan snurra på, var för sig, utan att vi känner att vi måste välja samma sak på samma gång?

Jodå, visst är det så. Gamla DDR-Sverige och allt det där. Men det är feltänkt.

Vi behöver inte allihop göra samma sak på samma sätt vid samma tidpunkt.

Efter snart 54 år i den här världen kan jag med viss pondus göra påståendet att mycket blivit bättre och att det till stor del beror på att man kan rösta med fötterna, öronen, ögonen, eller vilket organ man nu föredrar. Man måste inte komma överens med alla andra. Gillar man inte att leva sitt liv i Sverige har det blivit enklare att trava iväg och bo någon annanstans. Gillar man inte P3, kan man sätta ihop sin egen spellista på Spotify. Killar som inte gillar tjejer kan sätta på andra killar. Tjejer som inte vill vara tjejer kan bli killar. Gillar man inte Netflix kan man kolla vad de har på HBO.

Visst rör det sig om beslut på olika nivå och visst är inte allt enkelt. Fattigdom, feghet, fördomar: sådana saker finns fortfarande. Men allt bestäms trots allt inte av socialstyrelser och kommunala nämnder längre. Vi behöver inte allihop göra samma sak på samma sätt vid samma tidpunkt.

Men hur kommer det sig då att ilskan och misstänksamheten mot allt som inte följer mönstret, även om en del av mönstren är normkritiskt nya, bara verkar växa?

Små åsiktsskillnader, rent av bara formuleringsskillnader, leder till att folk säger upp prenumerationer och kräver avbön. Lätta avvikelser i migrationsfrågan gör folk till landsförrädare, alternativt rasister. Studenter skriver rasande upprop mot att diskussioner får innehålla olika ståndpunkter. Ett omtalat och uppskrivet svenskt forskningsprojekt går ut på att leda i bevis att de som inte tycker som de ska i klimatfrågan lider av olika slags mentala och psykologiska störningar.

Vad är detta, om inte DDR?

Vi lever inte i en cool, tillbakalutad tid där alla väljer som de vill och alla andra tycker att det är härligt. Vi lever i en tid när folk blir direkt aggressiva om de stöter på verkliga skillnader. Antagligen därför att de är rädda för den totala upplösningen: att ingenting är gemensamt längre.

Hade vi åtminstone sommarplågorna tillsammans, kanske de skulle lugna ned sig en aning.


LÄS MER: Johan Hakelius: Något klickar i debatten om asyl för afghaner