Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

I Sverige är vi kränkta, för vi trodde att vi var annorlunda

Regeringsbildningen kunde ta slut mycket snabbare, om svenskar förmådde se sig omkring i världen – eller åtminstone Norden – och accepterade att vi inte är av ett helt annat slag än alla andra, skriver Johan Hakelius. Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN

Svenskar är som föräldrar brukade vara. Den där sortens föräldrar som alltid sade ”nej” och ”aldrig” och till slut nästan alltid förlorade.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Om man växte upp på sjuttio- och åttiotalen trodde man aldrig att vi skulle vara där vi är nu. Det var ”nej” och ”aldrig” till det mesta.

Mellanöl, reklam-TV, reklam-radio, krogar som faktiskt fick vara öppna, flipperspel, märkesjeans, serier, ja, i stort sett allt.

Jag menar inte att mellanöl, reklam-TV, märkesjeans och allt det andra gör livet lyckligare. En hel del av det som var ”nej” och ”aldrig”, vore det bättre att slippa. Men livet är fullt av sådant som det vore bättre att slippa. Det finns där ändå. Och det är den där tron hos svenskar – att just vi skulle vara annorlunda än resten av världen – som jag för stunden ägnar mig åt.

Det räckte med att komma till Köpenhamn, för att gå i spinn

Då, på sjuttio- och åttiotalen, var det förstås fantastiskt att resa utomlands. Allt det som var tillåtet i andra länder. Det räckte med att komma till Köpenhamn, för att gå i spinn. Jag menar, ett helt område i stan där folk fick röka på? Elefantöl på fiken?

Och om man faktiskt landade i Amerika, satte sig i en bil och fick höra folk som kursade soffor och ljuddämpare i radion, mellan låtarna …

Ja, herreje. Man lyssnade med andakt. För man visste att det aldrig skulle bli på det sättet i Sverige. Reklam i svensk radio? Aldrig. Nej.

Det fanns dessutom en aning om att det var det där slarviga utlandet som skulle få bita i gräset, vad det led. De kanske lät sina barn spela flipper och läsa Kalle Anka, men som de skulle ångra sig, när de såg konsekvenserna av sådan aningslös slapphet.

Den där aningen gjorde förstås att reklamen i amerikansk radio blev ännu underbarare. För det var ju en tidsfråga innan till och med amerikanerna växte upp och blev svenskar.

Antagligen var det ganska få utanför våra gränser som förstod hur betungande det var att tillhöra det utvalda svenska folket. Vilket ansvar det medförde. Hur allvarlig man måste vara, när man fått en sådan nyckelroll i världen och historien.

Har tvivlet om svenskens utvaldhet fått fäste?

Ja. Så gick det som det gick. Nu krängs det badrum, försäkringar och till och med vuxenleksaker i svensk radio också. Vill man ha en öl kan man få den, oavsett klockslag. Vi har så många TV-kanaler att ingen tittar på dem längre. Men har det fått svensken att sluta tro på sin särställning i historien? Har tvivlet om svenskens utvaldhet fått fäste? Har vi förstått att ”nej” och ”aldrig”, för det mesta bara är en form av puritansk verklighetsflykt?

Nänämen.

Den här regeringsbildningen tar säkert slut någon gång. Den kunde ta slut mycket snabbare, om svenskar förmådde se sig omkring i världen – eller åtminstone Norden – och accepterade att vi inte är av ett helt annat slag än alla andra. Vi har fått ett missnöjesparti i riksdagen. Det finns i nästan alla andra länder. Men i Sverige är vi kränkta, för vi trodde att vi var annorlunda.

Norge? Jaja. Danmark? Vet man väl hur de är. Finland? Alltid varit skumma. Men Sverige?

Nej. Aldrig. Inte här.

Och nu ska det nejas och aldrigas i några år, innan det visar sig att vi är som alla andra ändå. Precis som med reklam-TV:n och reklam-radion och krogarna och flipperspelen och allt annat som, på gott och ont, är en del av att vara människa. Till och med om man är svensk.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!