Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

I min vardag var ingenting som i ”Stranger Things”

Andra säsongen av ”Stranger Things” släpptes på Netflix under sommaren. Foto: Netflix

Tids nog blir varje epok en skimrande myt.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ja, kanske inte ”varje”, om vi ska vara noga. Rågsved 1989, när grafittikonstverket ”Highway” uppfördes, har den här veckan fått sin upphöjelse. Men så är den epoken stadigt placerad på axlarna av det redan mytomspunna Rågsved 1977, när Thåström just köpt sin första mascara. Filipstad, sådär kring 1983, eller Bielsko-Biała 1953, framkallar däremot inte romantiska drömbilder bland bredare folklager, såvitt jag märkt.

Men vem vet, tids nog.

Vissa epoker är så mytiska att de inte går att föreställa sig som annat än stiliserade scenografier. Vilda västern, till exempel. De 3-400 åren av Romarrikets kulmen. Summer of Love i San Francisco. Sådana där miljöer dyker upp gång på gång i filmer och tv-serier – hela sommaren har det surrats om ”Babylon Berlin” på SVT – och till slut blir de omöjliga att tänka sig som prosaisk verklighet. Och ändå var 20-talets Berlin, eller Rom under Tiberius, först och främst vardag. 

Så är det ju med allting som faktiskt funnits.

Hela myten sitter som en sportmössa, från plåtskåpen, via musiken, till Winona Ryder i en av huvudrollerna.

Att stå utanför, eller kanske snarare efter, epokerna och titta in, är oftast en ren fluktarnjutning. Det är så myterna blir självförstärkande, för snart finns fler personer med en relation till myten om Oxford under tidigt 20-tal, eller amerikanskt medelklassliv kring 1956, än personer med faktisk erfarenhet av den tidens vardag.

Så ser världen ut. Och sedan upptäcker man att man själv en gång var del av en epok som blivit skimrande myt.

”Stranger Things” på Netflix är bara den senaste serien som utspelar sig i åttiotalig skolmiljö någonstans i mellanvästerns Amerika. Hela myten sitter som en sportmössa, från plåtskåpen, via musiken, till Winona Ryder i en av huvudrollerna. Det är så bra gjort att man till och med står ut med rätt lökiga monster som ser ut som en blandning mellan bergatroll och freudianskt köttätande liljor.

Det har gått så långt att det här egentligen är en mytbildning av en tidigare mytbildning. Över ”Stranger Things” svävar John Hughes briljanta ande. Han lyckades med konststycket att göra en skimrande myt av åttiotalets tonåringar, i filmer som ”Sixteen Candles” och ”Breakfast Club”, när de fortfarande var åttiotalets tonåringar. Lite som Buffalo Bills ambulerande cirkusshow gjorde med Vilda västern, när den fortfarande fanns.

Det var förstås ingenting som var som i ”Stranger Things”.

Jag hade en vardag, mitt i åttiotalet, mitt i mellanvästern, mitt i high school. Det var förstås ingenting som var som i John Hughes filmer, eller som i ”Stranger Things”. Musiken var sämre och svårare att få tag på. Konversationen lamare. Killarna tråkigare. Tjejerna grundare. Sexet mer sällsynt. Handlingen suddigare. Monstren färre. Slutet mer diffust.

Det som kittlade en svensk tonåring då, var spåren efter high school ytterligare 30 år tidigare. Åttiotalets regerande amerikanska myt byggde på filmer som ”Grease” och ”Sista natten med gänget” och tv-serier som ”Gänget och jag”.

Guldåldern, som man tyvärr hade missat, var femtiotalet. Jeans och brylcreem.

Men så drygt 30 år senare ligger fortfarande guldåldern 30 år bort. Det visar sig att den var just de år man själv var med om i high school.

Sakta accepterar man det. Sakta dryper vardagen av från minnena. Sakta blir minnena allt mer scenografiskt säkra. Allt mer mytiska.

Så oemotståndlig är berättandets kraft. Eller möjligen minnets svaghet.

LÄS MER: En raffinerad förolämpning som betyder allt – och inget 

LÄS MER: Man blir en sämre människa utan hund 

LÄS MER: Det är talande att Boris Johnson väcker avsky 

Här är alla Johan Hakelius krönikor