Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Hysteri har blivit en statusmarkör

Godwins lag. Minns ni den? 

I korthet: förr eller senare i varje nätdebatt kommer någon att använda nazisterna för att svärta ned sina meningsmotståndare. Den som först gör det förlorar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den här sommaren tycks motsatsen gälla: den som nämner nazisterna så tidigt och så ofta som möjligt vinner. Det är besynnerligt, för med undantag för en liten, skränig, våldsam hord, som skyltar med sina bisarra idéer och älskar all uppmärksamhet de kan få, är vi överens om att nazism inte har någon solig sida. Det finns ingen stor oenighet om det oförsvarliga i folkmord. Och att våldsamma nazister utgör ett konkret och fysiskt hot, inte bara mot judar och homosexuella, utan mot var och en av oss som kan råka hamna i vägen, är inte en diskussionsfråga. Det är ett faktum.

Det finns helt enkelt få saker det råder så bred enighet om i Sverige som att nazism är vedervärdigt och att polis och rättsväsende måste hålla våldsbenägna nazister kort.

Hur kommer det sig då att stämningen i spalterna denna sommar ger intrycket av att vi balanserar på randen till en avgrund? Hur kommer det sig att det skrivs dussintals texter, som verkar utgå ifrån att det är kontroversiellt, utmanande och udda att säga nej till nazism? Att vi måste göra det nu, innan det är för sent? Att provokativa nazister i Almedalen väcker känslor är inte konstigt, men om något demonstrerade det spektaklet bara hur avvikande nassarna är. Ingen tror, vad jag vet, att en nazistisk statskupp väntar till hösten.

Ändå alla dessa debattartiklar, kolumner och ledare, skrivna av personer som verkar vänta sig att deras ytterdörr ska sparkas ned i vilket ögonblick som helst. Som ser järtecken och hör stöveltramp i en ständig elfte timme.

Vad handlar detta om?

Antagligen förklarade Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman det hela för oss, redan för en dryg månad sedan. Över en artikel om Trump och andra eländigheter satte han rubriken "Det finns alla anledningar i världen att vara hysterisk". Få har ett så inkännande förhållande till samtiden som Wiman, så formuleringen kan nog tolkas som ett valspråk för en hel medial klass. 

Hysteri har helt enkelt blivit en statusmarkör. Den som inte är hysterisk anses cynisk, möjligen värderingsmässigt suspekt.

Låt mig vara alldeles tydlig: detta är djupt osunt. Att skapa och uppmuntra mentala undantagstillstånd av det här slaget är att mata ytterligheterna. Så här resonerar extremer, inte demokratiska samhällen med självförtroende.

Det verkligt obehagliga är vad som kan anas under den hysteriska ytan: Vi har fått en hel klass offentliga intellektuella, som efter valet av Trump, efter Brexit och Sverigedemokraternas framgångar, tvivlar på att folk kan fatta vettiga beslut. De litar inte på demokratin. De ser monster i pöbeln. De tror kanske till och med på allvar att en stor del av svenska folket är latenta nazister, för de förstår inte längre vad som driver politiken.

Ur sådant växer krav på åsiktsförbud, bojkotter, utrensningar av böcker och annat av samma art. Och till sist blir frågan nästan oundviklig: ska man ens fråga folk vad de tycker, om de envisas med att svara fel?

Att ägna tid och spalter åt att fördöma nazism är mycket behagligare, än att offentligt ta itu med egna inre odjur av det slaget.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!