Johan Hakelius

Hur ska Rolling Stones sluta utan antiklimax?

Rolling Stones: Charlie Watts, Keith Richards, Mick Jagger och Ron Wood. Bild från 2005.
Foto: MARK SELIGER / AP THE ROLLING STONES
Charlie Watts under en konsert 2017.
Foto: MICHEL EULER / AP TT NYHETSBYRÅN

Charlie Watts, 80, hoppar av turnén. Ungdomarna – 78, 77 och 74 – får sköta den på egen hand.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Slår man upp Charlie Watts på Wikipedia beskrivs han som ”brittisk trumslagare”. Jag vet inte riktigt varför det är så komiskt. Beskrivningen är ju bevisligen korrekt och vad ska man annars kalla honom?

Batterist? Perkussionist? Slagverkare?

Nej, trumslagare är korrekt, men missar ändå helt målet. Det är som att kalla Rolling Stones en poporkester.

Man kan förstås kalla Watts rockstjärna, men det blir också fel. Det är något distinkt icke-stjärnigt med Watts, för den delen något aningen orockigt också. Större delen av karriären har han sett ut som en banktjänsteman med ett gravt maratonberoende. När han var yngre påminde han om Lasse Hallström.

Det är ett slags riddarhus, den där klubben.

Brian Jones skulle ha fyllt 80 nästa år, istället blev han grundare av 27 Club, den förste i en lång rad rocklegender som checkade ut vid 27 års ålder. Problemet var antagligen att han var för smart. Har man över 130 i IQ är det inte så lätt att leva utan droger.

Det är det förresten inte för oss andra, heller.

Det är ett slags riddarhus, den där klubben. Det finns alltid en underliggande spydighet när det talas och skrivs om rockstjärnor som inte bara saknar modet att dö tidigt, utan dessutom envisas med att fortsätta att spela. Det är bara legendariska bluesgitarrister som klarar sig undan föraktet. De knyter an till en kultur före rock och pop, som inte lika ohjälpligt fastnat i ungdomsdyrkan.

Å andra sidan svävar alltid Robert Johnson över bluesen, eller kanske snarare blickar upp från underjorden. Död vid 27, 31 år före Brian Jones.

Rolling Stones är värre syndare än de flesta. De har aldrig riktigt varit glömda och undanskuffade, som till exempel Johnny Cash. Har man varit det kan man göra gerontcomeback och bäras fram som kultig, åtminstone i några år. Det är, skulle jag tro, något sådant som just nu händer med Ulf Lundell, som gått från att vara en nullitet på kultursidorna till att bli alla finläsares favoritannalist.

Bowie klarade det rätt bra...

Men även om man får en renässans måste man någon gång dö och problemet för folk i den här branschen är att de spelar på heroiska myter som kräver storslagen död. Lord Byron, alla rockstjärnors egentliga förebild, dog visserligen av simpel blodförgiftning, men han gjorde det som befälhavare över en grekisk här som skulle anfalla turkarna. Hans kompis Shelley drunknade snöpligt, men fick ett rejält begravningsbål på stranden i Viareggio.

Det är sådant rockstjärnor har att leva upp till.

Bowie klarade det rätt bra genom att släppa ”Blackstar” ett par dagar före sin död. Lou Reed klarade det inte alls, men det var på sätt och vis likt honom. Aldrig konformist. Elvis dog på ett så genant sätt att det är omöjligt att återberätta utan att själv förlora värdigheten. Han var dessutom 42 – det vill säga i den pinsammaste av åldrar: medelåldern – alldeles för gammal för 27 Club och alldeles för ung för en kultig comeback.

Och hur ska det nu gå för gubbarna i Rolling Stones? 

Mick Jagger och Keith Richards behöver något i Lord Byron-stil när det tar slut, för att det inte ska sluta illa. Men Charlie Watts kanske faktiskt klarar av att tyna bort, utan att det blir en antiklimax.

Han har alltid sett ut som om han bär på en hemlighet. Det skulle inte förvåna om han började bli suddig och sedan långsamt löstes upp i intet.


LÄS MER: Johan Hakelius: Varför tvingar vi inte alla aktivister att hoppa höjd?