Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Hur ska man stå ut med alla krav på ”en andra chans”?

Massmördande jihadister kommer att gå lösa på våra gator under resten av vår livstid, skriver Johan Hakelius. Foto: UNCREDITED / AP TT NYHETSBYRÅN

En pappa till en svensk ”IS-brud” intervjuades i Dagens Nyheter i veckan. Han tyckte att dottern ”måste få en andra chans”. Fast just hon åkte förstås bara till kalifatet för att ”hjälpa andra”. Det gällde säkert hennes IS-man också. Förresten kan inte rapporterna om huvuden spetsade på pålar stämma, för det skulle hans dotter aldrig accepterat. Hon har inte ”ett sådant hjärta”.

Håhåjaja. Det är väl lika bra att stålsätta sig. Det kommer mer.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag har för mig att det var Johanne Hildebrandt som redan för några år sedan lite torrt påpekade att Sverige, lågt räknat, bidragit med fem gånger så många IS-krigare som instruktörer till de kurdiska Peshmergastyrkorna. Sveriges nettoinsats i det här kriget var till IS fördel. Och nu är asen på väg hem till oss otrogna igen.

Nästan ingen har velat tänka på det, förrän det blev oundvikligt. I stillhet har vi väl allihop hoppats på lite gammaltestamentlig rättvisa: att de som åker i väg för att skära halsen av varje kafir inom synhåll, själva får ett välförtjänt möte med en slö svärdsegg. Mer än en gång de senaste veckorna har jag hört folk tala med respekt i rösten om Emmanuel Macron. Inte på grund av hans malliga debattartikel om den politiskt korrekta vägen fram för EU, utan på grund av ryktena om att Frankrike låter specialteam resa runt i det kollapsade kalifatet och systematiskt knäppa franska IS-krigare.

”On ne passe pas!”, de kommer inte förbi, som fransoserna en gång sade om Maginotlinjen. Just den satsningen var inte så lyckad, men det är kanske enklare att hålla IS-krigare än tyskar från den franska gränsen.

Om ryktena är sanna har jag förstås ingen aning om. Hade jag det skötte sig fransmännen illa. Men en försvarlig mängd svenskar skulle inte ha något emot om Carl Hamilton – agenten, inte ekonomen – gjorde lite nytta där nere. I själva verket tycker en hel del att det här är just den sortens saker som staten borde sköta: att diskret lösa problem som vi helst vill slippa tänka på, än mindre tala om.

Men det är alltid kinkigt när staten på fri hand börjar avrätta sina medborgare, även om det rör sig om bottenskrapet. Så nu kommer det säkert att bli ett pärlband rättegångar i stället.

Åratal av förundersökningar, domstolsprocesser och överklaganden. Försvarsadvokat Thomas Olsson i varenda nyhetssändning. En massa frikännanden. Med kännedom om svenska beviskrav och vår mesiga lagstiftning kommer Justitia i svensk skepnad antagligen att slå fast att majoriteten av våra IS-krigare verkligen var chaufförer och Florence Nightingalare. Sedan skickas de hem med en ursäkt för upplevt besvär. Kanske ett skadestånd att köpa konstgödsel och dieselolja för.

Så ser de närmaste åren ut, i kort sammanfattning. Inget av det kommer att ändra att massmördande jihadister kommer att gå lösa på våra gator under resten av vår livstid. Men något måste man ändå göra.

Jag hoppas bara att jag kommer att stå ut med alla falska, bisarra och idiotiska påståenden om IS-krigarnas humanitära stordåd. Med alla krav på ”andra chanser”. Med all brännvinsadvokatyr, alla debattartiklar om rättssystemets ”islamofobi” och alla anslagskrav i syfte att reformera återvändande IS-krigare så att de kan författa slagkraftiga cv:n och småprata på en svensk kafferast.

Tålamod, insha'Allah.