Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Har jag börjat kollaborera med dem som gillar mig?

Jag brukar inte få priser, även om den här tidningen för några år sedan gav mig ett, trots att jag då skrev för konkurrenten. Det var en vänlig gest som mest fyllde mig med obehag, skriver Johan Hakelius.Foto: TOMMY PEDERSEN

I onsdags kväll tilldelades jag plötsligt Stora Elefantorden i rosa band.

Gratulationsmejl kan ställas till Expressen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den Stora Elefantorden skiljer sig från den vanliga elefantorden på så sätt att den instiftades drygt 400 år senare, inte ger bäraren rätten att kalla sig excellens och inte har det minsta att göra med det danska kungahuset. Inte med något annat kungahus heller, för den delen.

Å andra sidan är orden formgiven av Owe Gustafson, han som tecknade elefanter och allt annat i ”Fem myror är fler än fyra elefanter” och den delas ut i Borrby. Den Stora Elefantorden är också lurig på så sätt att mottagarna sällan ser den komma. Det beror på att ingen har förstått kriterierna för att hedras med orden.

Men nu sitter jag här, tagen och tyngd av äran. För er stackare som ännu inte fått en orden kan jag berätta att det inskärper ett visst mått av allvar och värdighet. Det ter sig naturligt att reflektera över livet och dess faser.

Är det så, kan jag till exempel undra, att jag nu trätt in i guldklockeåldern? Det där förbindliga förstadiet till att stämplas som alldeles otjänlig, då andra människor summerar ens gärning, säger något vänligt och delar ut priser, för att sedan med gott samvete kunna lägga den hyllade till handlingarna?

Det är mycket möjligt.

Jag brukar inte få priser, även om den här tidningen för några år sedan gav mig ett, trots att jag då skrev för konkurrenten. Det var en vänlig gest som mest fyllde mig med obehag. Jag är skeptisk till att bli omtyckt, för att inte tala om hur skeptisk jag är till människor som påstår att de tycker om det jag gör. Bristande omdöme är inget att stoltsera med.

Har jag blivit en sådan där som fikar efter priser? Är jag i min sista, giriga skördetid?

Men i onsdags kväll kände jag faktiskt, till min fasa, att jag fylldes av odelad glädje. Det är det som får mig att undra över det där med guldklockeåldern. 

Har jag börjat kollaborera med dem som gillar mig? Har jag blivit en sådan där som fikar efter priser? Är jag i min sista, giriga skördetid?

Det är möjligt. Märkligare saker har hänt.

Jag kunde inte förmå mig att bli uppläxad av Greta igen, eller höra Mona Sahlin tala om Toblerone en gång till och att lyssna på Anders Tegnell känns meningslöst. Hans röst har varit så konstant i etern att den vid det här laget snubblar sig fram i mitt huvud dygnet runt. Men jag lyssnade faktiskt på Ulf Lundells Sommar, samtidigt som jag drog upp tistlar. Han är trots allt nästan granne.

Ulf Lundell har blivit ordningsman. En som talar om för folk var de inte får röka, kan allemansrättens finstilta passager utantill och vet exakt var tomtgränserna går. Han verkade en aning förvånad själv, men inte det minsta generad. Snarare lättad.

Nu är det några år mellan oss – sextiosju, sextiosju var det år jag precis hann födas innan det blev sextioåtta, sextioåtta – men det har inte så mycket med saken att göra. Jag kanske åldras snabbt, Lundell långsamt. Kan det vara en personlighetsförändring av det här slaget som är på väg att ske med mig? Och vad betyder det i så fall?

Har Ulf Lundell alltid haft en ordningsman inom sig? Har jag alltid, långt därinne, drömt om ordnar i färgade band, om plaketter och troféer, diplom och fanfarer? Kommer våra sanna jag ut när kropparna brister, eller förlorar gamlingar bara greppet?

Den här blir en existentiell sommar, det märker jag redan.

LÄS MER: JOHAN HAKELIUS: Männen markerar sin status i trafiken – när de backar

LÄS MER: Därför gömde sig Göran Persson på hotellrummet

LÄS MER: TORBJÖRN NILSSON: Varför försökte ingen att förändra strategin?