Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Här är den allra känsligaste sanningen om våra politiker

Uppställningen i partiledardebatten i SVT:s ”Agenda” i söndags.Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

Varför ger sig folk in i partipolitiken?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Trots alla kvittofiffelsskriverier – att svenskan tillåter långa, sammansatta ord är en förmildrande omständighet – är skälet sällan pengar. Summorna är för små. Man kan tjäna mer på att ha en bra revisor.

Möjligen finns en och annan för vilka alla andra möjliga karriärer vore sämre betalda. Åtminstone skulle de leda till sämre pensioner. Men klåpare kan få bra betalt i andra branscher också.

Samhällsengagemang. För att förändra världen. För att rädda världen. För att försvara viktiga världen. För att värna de svaga. För att stå upp för Sverige. För att göra sin plikt.

Där har ni en hagelsvärm förklaringar som dyker upp om man frågar de närmast berörda själva. Och varför tvivla? Min erfarenhet är att folkvalda på hyfsad nivå både är relativt pålästa – ibland på fel saker, men ändå – och engagerade.

I Sverige kan man lätt få känslan att maktlusten försvann med monokeln och golfbyxan.

Men en sak kommer aldrig upp. Den tas aldrig upp av partipolitiker själva. Den tas aldrig upp av journalister. Den tas inte ens upp av hetsiga bildstormare, världsförbättrare och systemkritiker. Så känslig är den.

Viljan till makt. Det är den jag generar er med.

I Sverige kan man lätt få känslan att maktlusten försvann med monokeln och golfbyxan. Den fanns förstås i Romarriket. Och på medeltiden. Och renässansen. Och under industrialismens genombrott. Och när nazisterna höll på. Men sedan … ?

Den finns möjligen kvar på outvecklade ställen. Afrika, och så. I Ungern. Kanske Polen. Amerikanerna har den säkert, för de har allt annat, inklusive Trump. Men i Sverige?

Inte ens Jimmie Åkesson skylls för att drivas av viljan till makt. Det är nog nästan det enda han inte skylls för.

Man kan drunkna i det där begreppet. Det bottnar i Nietzsche och råkar man nämna det för någon som har ett hum om den saken, hamnar man i en oändlig diskussion om värdenihilism, tolkningar och vad Nietzsche egentligen menade.

Men det krävs inte någon filosofisk skolning för att begripa vad vilja till makt betyder. Och det är inte av Nietzschefobi vi talar tyst om saken. Jag tror att vi låter bli att tala om saken, därför att den känns obehagligt nära. För alla inblandade.

Vi vet ju hur det är: en del tänder på pengar. Det talar vi om. Andra tänder på sex. Det talar vi antagligen alldeles för mycket om. Ytterligare andra tänder på makt. Det undviker vi.

Ett skäl är antagligen att en massa personer som många gillar alldeles uppenbart drivs av maktlust. Även bildstormare, världsförbättrare och systemkritiker.

Ta Extinction Rebellion, till exempel. Den där affekterade medelklassrörelsen som limmar och kedjar och hakar sig fast på gator och stationer, mest i London. För klimatets skull, gubevars.

Sedan växer aktivisterna upp och gissa vad som ofta händer?

Kan ni föreställa er vilken endorfinkick det är för en maktknarkare att stoppa trafiken på Westminster Bridge, få hejd på tunnelbanan från Piccadilly Circus eller tvinga flyget på London Airport att stå kvar?

Folk som håller på med politik, inte bara partipolitiker, har oftast en stark vilja till makt. Så är det, även om vi inte låtsas om det. Visst, de kan ha övertygelser också, men de njuter av att utöva makt. Aktivister skiljer sig inte i det avseendet från utskottsordförande. De är bara mer konkreta i sin njutning.

Sedan växer aktivisterna upp och gissa vad som ofta händer?

De blir utskottsordförande.