Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Hantverkarna är vår tids häxdoktorer

”När mysterierna inte uppför sig som de borde, eller ett mirakel behövs, tillkallar man hantverkaren, som utför sina hemliga ritualer och ställer världen tillrätta”, skriver Johan Hakelius.
Foto: Fredrik Sandberg/TT / TT NYHETSBYRÅN

Den senaste veckan har jag ägnat mig åt att räkna skåpbilar med någon form av hantverksanknytning. Min helt ovetenskapliga slutsats är att vi har fler professionella fixare per capita än vid något annat tillfälle i världshistorien. Geografi och socioekonomi spelar ingen roll:

Passera vilken ogentrifierad skånsk by som helst och du kommer att kunna räkna till minst tre byggarbilar. Försök finna en parkeringsplats vid Karlaplan och misströsta, på grund av de vita skåpbilarna.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är, antar jag, till stor del en följd av ROT och RUT. Men jag anar att jag är något större på spåren. Hönan eller ägget, skulle saken kunna uttryckas, om vi bortser ifrån att alla, utom de kroniskt tankeoförmögna, begriper att ägget kom först.

Det här är själva utgångspunkten: Allt färre kan något.

Jag syftar på praktiska saker. Vardagens alla små prövningar – rensa avlopp, hänga tavlor, laga en cykelpunktering, räfsa löv – framstår för allt fler som gåtfulla aktiviteter. De vet inte ens hur man börjar.

Kan man lyfta på silen till golvbrunnen i duschen? Det är en typisk fråga av det slag som allt fler ställer, eller skulle ställa om orden ”golvbrunn” och ”sil” fanns i deras ordförråd. Det gör de inte. Att vattnet rinner undan när man duschar är ett välkommet mysterium för många. När det inte rinner undan är det ett ovälkommet mysterium. Båda tillstånden är lika outgrundliga.

Max Weber skrev om ”avförtrollningen av världen” i takt med att människan lär sig behärska i princip allt. Drygt 100 år senare är vardagen snarare mer mystisk än någonsin. Därav alla hantverkare. De fyller funktionen av häxdoktorer. När mysterierna inte uppför sig som de borde, eller ett mirakel behövs, tillkallar man hantverkaren, som utför sina hemliga ritualer och ställer världen tillrätta.

Med praktiska färdigheter är det nämligen som med pengar: man måste ha några för att få ännu fler.

Oförmågan att hålla i en räfsa, eller låta bli att kasta slaskvatten i motvind, har en tydlig generationsaspekt. Förr i tiden kunde nämligen folk sådant här och eftersom en del har kommit hit från förr i tiden, kan de fortfarande sådant här. Det handlar om att vi är på väg att förlora våra ”pappafärdigheter”, som britten James May kallade det för något år sedan.

Eller, för den delen, våra ”mammafärdigheter”.

Och det kommer inte att bli bättre. Med praktiska färdigheter är det nämligen som med pengar: man måste ha några för att få ännu fler. Man kan sätta en motorsåg i händerna på en ovan person som har ett hyfsat förråd av pappafärdigheter, utan större risk för amputation. Det finns nämligen tillräckliga erfarenheter av andra verktyg och situationer för att motorsågen inte ska vara obegriplig. Men att försöka visa en person i total avsaknad av pappafärdigheter hur man kontrollerar tändstiftet på gräsklipparen är meningslöst. Den artiga storögdheten vittnar om att det är ungefär som att inleda en nybörjarkurs i franska med att avkräva deltagarna att de memorerar Montaignes essäer på originalspråk.

Hönan eller ägget? Är det här en oavsiktlig följd av ROT- och RUT-avdrag, som på sikt innebär vår civilisations kollaps, när hantverkarna trots allt inte räcker till? Eller är ROT- och RUT-avdragen vårt sista, desperata försök att motverka en kollaps på grund av en återförtrollning av världen som skulle skett ändå?

Där har ni den verkliga gåtan.