Johan Hakelius
Jag nämner det bara för att ni ska behålla ett öppet sinne, nu när vi ska avhandla de iranska ayatollornas slöjtvång. Vi är ju alla toleranta och fördomsfria västerlänningar. Vi bör åtminstone pröva tanken att Irans religiösa ledare kan ha en poäng, när de dikterar medborgarnas klädsel.
Vore det, till exempel, inte trevligare och värdigare om alla vuxna svenska män ålades att bära hatt utomhus? Kunde man inte tänka sig att det lilla integritetsingrepp som en sådan tvingande lagstiftning skulle innebära, uppvägdes av de estetiska vinsterna?
Halmhatt på sommaren, trilbyhatt eller pälsmössa under andra årstider. Så mycket festligare vardagen skulle bli, särskilt om alla nyanlända svenskar bar turbaner, fezer, eller andra exotiska huvudbonader från sin ursprungskultur. Och så praktiskt och informativt det kunde vara: bar doktorer alltid sin doktorshatt, behövde man aldrig tvivla på deras meriter. Arbetarklass kunde signalera sin stolta tillhörighet med keps och överklass med cylinderhatt.
Kungen borde naturligtvis alltid bära krona.
Problemet är snarare att det i Sverige, till skillnad från i Iran, inte finns politiker med fantasi, egensinne och självförtroende nog att ens tänka en sådan tanke. Här sätter istället Jan Björklund tonen, med sitt liberalt hysteriska gravallvar. Här tror politiker - och deras kusiner ledarskribenterna - att svenskar löper risk att förslavas, bara av att se ministrar med en tygbit på huvudet. Bilder av det slaget sänder "signaler" som "oroar".
Så här långt komna i texten skulle det inte förvåna mig om ett gross sådana lättskrämda liberaler redan sitter och knackar ned ilsket spetsiga argument mot feztvång för nordafrikaner. Världen vilar så tung på deras axlar att de inte förmår upptäcka att texter som just den här inte i alla stycken är avsedda att tas på allvar. De tolkar varje lättsinnighet bokstavligt, för säkerhets skull.
Och om det finns något för oss andra att hämta i den utdragna och upphetsade debatten om ministrar i huckle, är det nog här vi ska söka.
Gravallvar om skitsaker är ett tecken på omognad. Det är sådant gymnasister ägnar sig åt för att ge hormonerna en riktning. Det är sådant studenter misstar för intelligens. Och det är, tyvärr, sådant som numera fyller offentligheten, i såväl radio och tv som i tidningar.
Detta evinnerliga ältande om könsroller. Om "signaler", "stigmatisering", "rasifiering" och "kroppar". Detta tröstlöst studentpolitiska tonläge. Det är som att ständigt bli uppläxad av en radikaliserad hybrid av Askungens möss. Denna totala brist på distans, humor, glädje, välvilja, lätthet, överseende, nyfikenhet, originalitet och espri. Denna jävla samtid, som bara blir barnsligare och barnsligare. Som är för infantil för att skratta, när skrattet är den enda vägen fram.
Har ni förresten lagt märke till hur ofta debatter numera börjar med en bild, inte med en tanke eller en text? Vi har nått pekboksåldern.