Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Glöm ”åsiktskorridoren” – ta plats i panikrummet

Kerstin Ekman. Foto: BODIL BERGQVIST / ALBERT BONNIERS

Jag vet inte riktigt vad som hände med processen mot de fatalistiska författarna.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var Jonas Gren som inledde den på Dagens Nyheters kultursida, var annars? Gren har kallats ”ekopoet” med syftning på naturen, inte på ljudreflexen. I början på september uppmärksammade han något han menade var en trend: författare som redan givit upp inför ”klimathotet”. Amerikanerna Roy Scranton och Jonathan Franzen hörde till de uppgivna. Och så vår egen Kerstin Ekman.

”Men det är för sent att göra något åt klimatförändringen. Det är för sent att predika evangeliet”, hade Ekman sagt i en intervju något år tidigare. Det gjorde Gren ”förtvivlad”.

Vad var det här för oförlåtlig fatalism? Kunde det kallas annat än ”borgerlig lyx”?

Det fanns så många lockande stickspår i den där texten. Vingslagen från sjuttiotalets krav på konformism, till exempel, nu liksom då maskerad som radikalitet. Sättet att tala om vetenskap och forskning som en profetisk religion. Rena begreppsfrågor: hur skiljer sig ”borgerlig lyx” från ”socialistisk lyx”, ”ekologisk lyx”, eller vilken annan lyx man nu kan tänka sig? Eller är ”borgerlig lyx” bara en förstärkande tautologi av två uppenbart förkastliga saker?

Det är sällan man snubblar över så rika texter på dagens kultursidor.

Kerstin Ekman svarade, kort och koncist. Man fick intrycket att hon hört anklagelser av det här slaget förut. I förbifarten nämnde hon just sjuttiotalets maoister.

 

Det blev, så vitt jag har sett, ingen frikännande dom, men inte heller någon bannlysning. Kanske sitter kulturdomstolens jury fortfarande i förhandling.

Men vad var då det egentliga huvudspåret?

Uppropet om ”klimatnödläget” som 11 000 forskare undertecknat, ger ledning. Strunt i att Musse Pigg och Albus Dumbledore återfanns bland undertecknarna. Det är en kul detalj, men gör ingen skillnad.

Om Kerstin Ekman gör Jonas Gren förtvivlad, måste det här uppropet göra honom hänförd. Det finns inga underdrifter i det, om man säger så. Det är profetiskt i sitt tilltal. Undergången väntar oss alla, i det fall vi inte genast gör avbön. Ekonomisk utveckling som vi känner den måste skrotas. Och alla 11 000, eller 10 998 om man undantar Musse Pigg och Dumbledore, är uppenbarligen helt ense.

 

Det är just där man ser likheterna mellan uppropet och processen mot de fatalistiska författarna: de syftar båda till att snäva in det offentliga samtalet.

Att vara ”klimatförnekare” är redan dödskallemärkt. Nu ska detsamma gälla ”klimatdeterminister”. Att ta klimatproblematiken på allvar, men hålla huvudet kallt, duger inte längre. Bara undantagstillstånd och en radikal omstörtning av våra ekonomiska och politiska system, duger som svar.

Det är mer än en ”åsiktskorridor”. Det är ett försök att klämma in alla i ett panikrum.

Sådant smittar. Lennart Bengtsson, professor i dynamisk meterologi och en av de mest meriterade svenska forskarna på det här området, skrev nyligen en utmärkt bok, ”Vad händer med klimatet?”. Han tar problemen på fullt allvar, men är varken fatalist eller hysteriker. I den här tidningen klumpades han därför nyligen ihop med mer frifräsande element i forskningens utkant. Det fanns egentligen ingen kritik i sak, men intrycket var att det fanns något suspekt med det hela.

Varför? Därför att Bengtsson inte befinner sig i panikrummet. Det räcker.