Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Framgång är sövande – misslyckanden är unika

Karin Boye.Foto: / OKÄND /
Amy Winehouse.Foto: RUNE HELLESTAD / STELLA PICTURES / UPI
Janis Joplin.Foto: AP TT NYHETSBYRÅN

Det är en kliché, nästan lika skoningslöst utnyttjad som den om att hitta ”den enda rätta”: att hitta ”det man är bra på”.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag vet inte vem som började. Kanske en amerikan. Kanske HC Andersen och hans fula ankunge. Antagligen någon uråldrig grek, för det här har mer än en flyktig doft av uråldrig myt.

Det man är bra på.

Det är så mycket som är tilltalande i den där tanken. Tryggheten i att vara en pusselbit med ett jagformat hål som bara väntar på att upptäckas. Trösten i övertygelsen att alla faktiskt är bra på något. Den medelklassiga – i tidigare epoker säkert den hantverkiga, eller skråtillhöriga – tron på att meningen med livet är det man gör.

Rättelse: det man gör väl. Det man är bra på, helt enkelt.

Även om man är bra på något, varför skulle det nödvändigtvis skänka lycka?

Tanken är förstås illa underbyggd i varje led. Varför skulle alla vara bra på något? Varför skulle inte den stora majoriteten vara halvtaskig på det mesta? Har vi inte massor av erfarenhet som tyder på just det? Och även om man är bra på något, varför skulle det nödvändigtvis skänka lycka? 

Rada upp världens genier, de som utan tvivel var otroligt bra på det de gjorde – Mozart, Goya, van Gogh, Karin Boye, Janis Joplin, Amy Winehouse – och du har ett galleri av ångest, misär och självmord.

Det finns åtminstone minst lika mycket som talar för att det är en förbannelse att vara riktigt bra på något. Det man borde önska sig själv och de man älskar är kanske medelmåttighet: att hitta det man är halvbra på. Men det finns inget tjusigt i det mediokra. Inget romantiskt i att lägga sin pusselbit i ett hål som är ungefär rätt, banka med hammaren och vara nöjd.

Problemet, tycker jag, är att det egentligen inte finns någon bra berättelse i det där med att hitta det man är bra på, heller. Allt hänger på en stökig väg till målet. Den misslyckade eleven i specialklass som blir miljardentreprenör. Den utblottade, ensamma mamman som råkar skriva Harry Potter mellan amningarna.

Men när den vilsna huvudpersonen hittat hem dör hela historien. Vägen dit blir bara ett plikttroget förspel. Allt slutar så käckt, optimistiskt och idylliskt, att man begriper alla genier som tagit livet av sig.

De som börjar röra sig stelt och osäkert, för livets kalsong har till sist skurit in mellan skinkorna.

Jag vet precis vad jag saknar. Berättelsen som genom alla århundraden varit gravt underberättad, men som sitter på den verkliga dramatiken:

Vad hände sedan?

Tänk er att genierna, de som är riktigt bra på något, inte dör unga. Tänk er att medelåldern kryper fram och förbi. Tänk er att geniet sätter sig en dag med penseln, eller pennan, eller vad det nu handlar om, och ska göra det han eller hon är riktigt bra på.

Och så blir det sådär. Inte uselt, för erfarenhet och övning gör sitt. Men inget särskilt. En Mozartsymfoni som känns plottrig. Ett porträtt av Mona Lisa med ett stelt, påklistrat leende. En Maria Callaskonsert utan inrop.

Det här är historien som jag skulle vilja se mer av: de som hittar det de var bra på, inte är bra på. De som upptäcker att talangen tagit slut. Att det där jagformade hålet börjar skava på genanta ställen. De som börjar röra sig stelt och osäkert, för livets kalsong har till sist skurit in mellan skinkorna.

Kalla mig glädjedödare, men det är inte jag som skrivit dramatikens lagar. Sanningen är helt enkelt att misslyckanden är mänskliga, för de är alltid unika. En framgång, däremot, är sövande lik en annan.