Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Förklaringen till nya grillanarkin i Sverige

”Vad är egentligen så förnämt med att leva i en del av världen där lyset är släckt halva året?” frågar sig Johan Hakelius. Foto: Pedro Salaverria/Colourbox

Det brinner överallt och statsministern har gått över från att vädja, till att säga till på skarpen: ge fan i att grilla.

De har slutat sälja is i affären, på grund av vattenbrist.

För första gången sedan Muammar Khadaffi bet i gräset har vi haft nytta av våra Jas-plan. Och i Älvdalen bombar de. Det fick de inte i Libyen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Har man bönder i bekantskapskretsen försöker man undvika hastiga rörelser, och gott humör för att inte utlösa gråt eller ursinne.

Nationen är kort sagt på väg att skrumpna ihop. Och ändå.

Det är alldeles ologiskt att väder ska vara en statussymbol. Men nu är inte tillvaron logisk.

Montesquieu, den gamle adelssprätten, gjorde dygd av tungsintheten och förklarade att människor i varma länder präglades av lustar och lathet, medan folk i norr gick att lita på. Det säger sig självt att det var finare att vara född i Norden än i Syrakusa.

Något ligger kanske i den idén, för latheten tycks ha nått oanade höjder i den här värmeböljan. I går morse fanns bara två nya e-brev i min brevlåda, när signaturmelodin till det avskyvärda ”Ring P1” fick mig att kasta mig över radion för att tysta den. Vanligtvis brukar meddelandena hänga som fästingklasar på ett rådjurskid vid den tiden.

 

Fästingar, ja. Jag läste någonstans att till och med fästingarna blir så lata av det varma vädret att de inte orkar sprida sin borrelia. Och en av Montesquieus huvudpoänger var faktiskt att folk i varmare klimat är så bångstyriga att det enda sättet att få dem att uppträda någorlunda hyfsat, är stenhårda lagar och kraftfullt ledarskap.

Kanske finns förklaringen till de annars så följsamma svenskarnas grillanarki där. Det har helt enkelt varit så varmt så länge i det här landet, att vi alla har förvandlats till korsikaner, eller zairier. Löfven behöver skaffa sig en hemlig polis, ett palatsgarde och en liten mössa i leopardskinn, för att reda ut situationen.

Men det är ändå närmare 300 år sedan Montesquieu försökte sätta frusna människor på höga hästar. Saker förändras.

Det finns nästan ingenting som generar mig som svensk. Dalahästar, surströmming och granplanteringar kan alltid skrattas bort. Men klimatet…

 

Jag vet inte när statusvändningen kom. Kanske med charterresorna på femtiotalet. Kanske med Medelhavsdieten på nittiotalet. Det spelar mindre roll. Någonstans efter världskrigen ställdes i alla fall statusskalan på huvudet. 

För vad är egentligen så förnämt med att leva i en del av världen där lyset är släckt halva året? Där kylan naggar juni och augusti från varsitt håll? Där det mesta man planterar dör, eller får fjällbjörksformat?

Ingenting, förstås. Det är bara genant. Om någon utländsk besökare är tillräckligt ofin att ställa frågan, har vi inte något bra svar på varför vi egentligen sitter häruppe. Det finns några klena undanflykter om ”de härliga årstidsväxlingarna” och hur kul det är att åka spark. De ökar bara genansen.

Så, trots katastroferna, trots storbränderna, den kommande hungersnöden, grillförbudet, torkdöden, foderbristen och nödslaktandet: den här sommaren har vi i alla fall sluppit skämmas. Vi har sluppit be folk från vår tids varma högstatusländer om ursäkt för regn, kyla och raggsocksväder. De har, nästan, känt sig som hemma.

En klen tröst, säger ni. Jaja. Tala för er själva.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!