Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Fixeringen vid att rösta har krympt demokratin

Det är valår, här och på många andra ställen. Överallt är visan densamma: gå och rösta! Skriver Johan Hakelius. Foto: SANNA DOLCK / KVP
Det här är inte en lång, fisförnäm klagovisa över att folk röstar fel. Inte ett av dessa fina upprop mot populism, som egentligen mest består av en osmält rädsla för folk i gemen, skriver Johan Hakelius. Foto: ALEXANDER DONKA / ALEXANDER DONKA EXPRESSEN

Det är valår, här och på många andra ställen. Överallt är visan densamma: gå och rösta! Fullgör din medborgerliga plikt! Utnyttja din rättighet!

Men jag vet inte. Är det där verkligen så bra tänkt?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I morgon är det Ryssland som röstar. Alla vet att Putin kommer att vinna. Hans hejdukar trumpetar refrängen: gå och rösta! Fullgör din medborgerliga plikt! Utnyttja din rättighet!

Det är viktigt för Putin att så många som möjligt röstar. Varje röst stärker hans grepp om landet och hans självsvåldiga utfall mot grannländer och oppositionella.

Inte om de röstande röstar på någon annan, säger ni. Nä, visst. Men nu gör de ju inte det. Och hela spektaklet blir bara en stor kraftsamling för samma gamla Putin.

Häromveckan var det Italien: gå och rösta! Fullgör din medborgerliga plikt! Utnyttja din rättighet!

Störst blev femstjärnerörelsen, som inte riktigt vet vad den ska hitta på nu, när valet är över. De andra stora vinnarna Lega och Fratelli d'Italia, två surmulet grälsjuka partier, varav det ena är en modern variant av fascisterna.

 

LÄS ÄVEN: Johan Hakelius: ”Språkfascism” i radio skulle bli en succé 

 

I Tyskland gick folk och röstade, gjorde sin plikt och utnyttjade sin rättighet och resultatet blev det enda som uteslöts på förhand: samma koalition som före valet. I Frankrike var Nationella Fronten några procent från att vinna, men i stället fick vi något slags ny solkung, som vill förvandla EU till en superstat. I Storbritannien bestämde väljarna sig för att, till sin egen häpnad, lämna EU. Sedan för att Jeremy Corbyn visst går att rösta på, trots att han ärligt talat inte riktigt har alla hästar hemma.

Behöver jag nämna Trump igen?

Det här är inte en lång, fisförnäm klagovisa över att folk röstar fel. Inte ett av dessa fina upprop mot populism, som egentligen mest består av en osmält rädsla för folk i gemen.

Nej, om de som styr och ställer inte sköter sig, om de förlorar markkontakten, är det både naturligt och rimligt att folk säger ifrån. Folk må göra det på sätt som är besvärliga och obehagliga. Det må få konsekvenser som ingen egentligen är intresserad av. Men ju snabbare man inser att problemet inte ligger där, utan i ledet före – det som fått folk att förlora tron på det etablerade – desto snabbare kan man ta sig tillbaka till något slags vett och sans.

Det här är inte heller en smygande argumentation mot demokrati. Demokratin är det sätt vi har att tillsammans styra oss själva. Men, med det sagt:

Putin. Trump. Italienarna. Brexit. Corbyn. Det här eviga röstandet har inte direkt gjort världen behagligare på sistone.

Min idé är denna: låt oss ta ett friår, eller kanske två. Låt oss alla strunta i att rösta i några månader. Låt oss vägra att ge någon alls mandat att styra och ställa. Det finns flera europeiska länder som på sistone gått månad efter månad utan en riktig regering. Det har funkat bra ändå.

Den här fixeringen vid att man måste rösta har krympt demokratin till en ilsken kampsport. Procentenheter, mandat och misstro har ersatt innehåll och god vilja. Tar vi en röstningssemester får vi kanske tillfälle att hitta tillbaka till demokratins kärna. Att tala med varandra. Lyssna. Fundera. Kompromissa. Kanske till och med ha lite kul. Tagga ned en aning.

Rösta hinner vi alltid. Det är ingen brådska. Ta det lugnt.

 

LÄS ÄVEN: Johan Hakelius: Vi bör handskas ömt med svensk välfärdsnationalism