Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Ett under att så mycket fungerar – trots alla krav

Foto: Shutterstock

Jag låg och vred mig i sängen, sömnlös av oro över att bo i en kommun som inte fastställt mål och riktlinjer för sitt minoritetspolitiska arbete, när jag plötsligt slogs av en tanke:

Tänk om det inte spelar någon roll?

Tänk om det till och med är ett gott tecken?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det fanns en kvinna i min närhet som hela sitt liv var lärarinna, som det faktiskt hette innan kvinnliga böjningar ansågs nedlåtande. Hon började sitt värv i ett Sverige med katederundervisning, studentexamen och självklara kunskapskrav. Liksom många av hennes kollegor var hon djupt engagerad i enskilda elever med särskilda behov. Hon hade tid och möjlighet att vara det, eftersom det inte rådde allmän anarki i klassrummet. Inget Barn- och elevombud som stod bakom axeln, redo att stämma henne så snart hon såg till att ordningen upprätthölls.

Mot slutet av sitt yrkesliv fick hon frågan hur hon klarat av det. I årtionden hade ju politiker ryckt i mattan under henne och hennes kollegor. Läroplan efter läroplan ersatte beprövade och fungerande metoder med radikala teorier som löste upp skillnaderna mellan elev och lärare, kunskap och känslor, ordning och kaos. Hur hade hon hanterat de kraven?

– Jag fortsatte som vanligt, svarade hon.

I det svaret ligger vår räddning och vårt hopp.

Sveriges Radios Sisuradio ”gör program för, av och med folk med anknytning till och intresse för finska i Sverige”. Det gör de rätt i, även om de flesta finsktalande med stadigvarande adress i Sverige numera även talar svenska. Och även om all finsktalande journalistik i hela världen finns lätt tillgänglig på nätet. Institutioner av det här slaget startas ofta på grund av att det finns ett behov. Sedan blir de sitt eget existensberättigande.

I förrgår kom i alla fall Sisuradio med ett avslöjande: från och med 1 januari är alla kommuner skyldiga enligt lag att ta fram ”mål och riktlinjer för sitt minoritetspolitiska arbete”. Bara ett fåtal har hittills gjort det.

Om någon undrar vad ”minoritetspolitiskt arbete” är, betyder det vad som helst som du kan hitta på, som har att göra med Sveriges fem nationella minoriteter. Utredningen som låg bakom kravet på kommunerna att upprätta mål- och riktlinjer, förslog också en granskning av skolböcker, så att de berättade rätt saker och – ni kan aldrig gissa – en ny myndighet som kan komma på ännu fler saker som kan åläggas kommuner, landsting och alla andra som råkar stå i vägen.

I vår tid sker en våldsam överproduktion av idéer, teorier modeller och åsikter.

Den gamle folkpartisten Lennart Rohdin, som gjorde utredningen, var upprörd över Sisuradios avslöjande:

”När det kommer en ny Socialtjänstlag eller en ny Plan- och bygglag då finns det ju inte en enda kommun som inte tillämpar den från första dagen. Det är så fullkomligt självklart. Men när det gäller minoritetslagen, som också gäller landets alla kommuner, då är det något man kan ta om man någon gång har tid, eller så …”

Han har ju rätt förstås, Rohdin. Och det ska vi vara tacksamma för.

I vår tid sker en våldsam överproduktion av idéer, teorier, modeller och åsikter. Och en våldsam överproduktion av personer vars enda uppgift är att komma på sådant. Allt – bokstavligen allt – av det där blir gnäll och krav och rättigheter, som förr eller senare finner en väg in i utredningar, myndigheter, lagar och förordningar.

Det är ett under att så mycket fungerar ändå.

Antagligen därför att många bara fortsätter som vanligt.