Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Hakelius

Ett paket väntar 70 mil bort – jag tänker på Gwyneth

Gwyneth Paltrow i ”Sliding doors” från 1998.Foto: FILMBOLAG

Gwyneth Paltrow får sparken och hinner inte med tunnelbanan. Eller så gör hon det. Det är hela grejen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Minns ni filmen ”Sliding doors”? Jag gör det inte, om vi nu ska vårda vår förtroendefulla relation. Jag såg den aldrig, men jag kan den ändå: Gwyneth får två helt olika liv, beroende på om hon hinner ta sig förbi tågdörrarna eller ej.

Filmidén var snodd av Krzysztof Kieślowski, men tanken är urgammal och allmängiltig. Trivial och djupsinnig. Man kan älta den i evighet, om något gått fel: ”om jag bara hade …”. Man kan grunda hela kosmologiska teorier om parallellvärldar på den.

Just det här handlar om ett paket.

Posten, i sin oändliga och numera dansksvenska vishet, vidaresänder inte paket. Inte utan att det ska appas och swishas och kanske rent av telefonköas, som när Hedenhös ryktade myskoxen. Däremot vidarebefordrar de med glädje avier om att paket ska plockas upp.

Ganska festligt, det måste man erkänna:

”Hej där, konsument! Tack för att du berättat för oss att du sedan mer än ett år är 70 mil från din gamla adress och att du vill att vi skickar posten vidare. Det gör vi så gärna! Här är en lapp om att ett paket väntar på dig i mataffären 70 mil bort, där du inte bor längre. Ha det så kul! Hej då!”

Vad kan det vara i det där paketet?

Jag drar mitt strå till stacken för att blåsa på statistiken över svensk näthandel. Dörrknoppar, skrivartoner, byxor, badrumskranar: allt får jag i låda på posten. Men allt beställt är antingen framme eller under sträng logistisk kontroll, föredömligt presenterat i användarvänliga appar.

Inte detta paket.

Vad kan det vara i det?

Att lösa ut paket man inte beställt är nästan alltid en besvikelse.

Det finns en avsändare. Ett företagsnamn som osar geschwinthet och kortärmade skjortkillar med algoritmstinna handdatorer. Det är klart att jag googlar och läser om deras ”kundunika lösningar” som ”möter dagens krav på hög flexibilitet, kvalitet och anpassningsbarhet”. ”Är du redo för nya utmaningar?” frågar det här vitala företaget och jag känner att jag borde svara ja.

Kan det vara ett jobberbjudande i paketet?

Men jag vet inte. Bakom all entusiasm verkar det helt enkelt som om företaget lagrar och kör ut paket. En mellanhand, inte en avsändare.

Att lösa ut paket man inte beställt är nästan alltid en besvikelse. Oftast är det en bok man inte vill läsa i ett ämne så kärt för författaren att det är omöjligt att älska för någon annan. En gång, i ett tidigare yrkesliv, var det ett oanvänt sommardäck som ett ljushuvud på en PR-byrå fått för sig var en kul ploj, för att företaget som var uppdragsgivare skulle stå ut i ens medvetande.

Och stod ut gjorde ju dårarna, långt efter de tre veckor det tog att bli av med däckhelvetet, som visade sig vara sopklassat i kategorin strax under kemiska stridsmedel.

Man lär sig.

Vid det här laget måste paketet ha återgått till en av killarna i kortärmad skjorta och påbörjat sin väg tillbaka till vem det nu var som skickade det. Ett olöst mysterium. Och jag tänker på Gwyneth.

I någon dimension löste jag antagligen ut paketet, mot bättre vetande. Och sedan blev livet aldrig detsamma igen. En parallell verklighet. Ett brev betyder så mycket, brukade den gamla posten och Thore Skogman säga. Ett paket måste väl betyda ännu mer?

Läser ni det här fastnade ni tillsammans med mig i den gamla vanliga tråkiga dimensionen. Ursäkta.