Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

Ett hopp om ökad ömhet mot gubbar

Maria Sveland. Foto: Lisa Mattisson
Isabell Ståhl. Foto: Sara Mac Key / NATUR & KULTUR

Alla skriver om Isabelle Ståhl och det mesta tyder på att de gör rätt i det.

Jaja: alla och alla. Jag vet att jag med den inledande raden markerade att jag är en kulturfjomp med snävare synrand än Ragnar Lodbrok i ormgropen. Omstart, med citattecken för att markera självinsikt:

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

"Alla" skriver alltså om Isabelle Ståhls romandebut "Just nu är jag här". Boken har ett omslag som andas fyrtiotal i färgval och dassljus. Men huvudpersonen Elise är från vårt eget omisskännliga tiotal:

"Elise läser på universitetet och dejtar på Tinder. Hon har GPS:en ständigt påslagen och utbyter erfarenheter av antidepressiva med sina vänner."

Isabelle Ståhl är doktorand i idéhistoria och har för tillfället rosa hår. Varför påpeka det? Varför alltid utseende, när kvinnor gör något? Jag vet inte. Men i min värld är rosa hår fortfarande ett rop på uppmärksamhet. Jag skulle inte förbigå rosa hår med tystnad om det satt på Leif GW. Det skulle kännas oartigt att låtsas som ingenting.

Men, tillbaka.

 

Nästan allt jag hört och läst om den här romanen är positivt. "En generationsroman om pulsslagen i en hjärtlös tid, som kommer att åldras med behag", skrev Ulrika Milles i DN. "Vi fick Pär Rådströms 'Ärans portar', Ulf Lundells 'Jack' och Per Hagmans 'Cigarett'. Lägg till Isabelle Ståhls 'Just nu är jag här'", skrev Anneli Jordahl i Svenskan. "En svindlande säker romandebut", skrev Malin Lindroth i GP. "En rörande och träffsäker skildring av den moderna mjältsjuka som är konsekvensen av att vi delvis tappat kontakten med de platser där vi rör oss och de människor vi möter", skrev Amanda Svensson i den här tidningen.

Det är klart att man ska läsa den här boken, men lite nervös är jag. Oftare än inte är svensk samtidslitteratur så - om ni ursäktar - inihelvete mycket sämre än vad recensionerna antyder. Just nu sågas visserligen Maria Svelands "Bitterfittan 2" på längden och tvären. Det är säkert välförtjänt, men redan Bitterfittan nummer 1 var ju riktigt platt, uppfostrande och styltigt stereotyp. Ändå fick den en massa hejarop.

 

Det är sådant jag är rädd för. Det är så förlösande att läsa något riktigt bra. En besvikelse är tung.

Men, som sagt, det mesta talar för att vi här har att göra med en riktigt bra debut. Läs bara fortsättningen av förlagets presentation av Elise:

"Hon tycker egentligen bara om män i övre medelåldern, de är som hästar, så lugna, orubbliga och förnöjsamma, de har ingen ångest, de bara äter och sover och berättar anekdoter. Hon skulle vilja vara en häst."

Om man nu råkar vara en man i övre medelåldern blir man gråtmild av den lilla passagen. Inte för att man känner sig det minsta lugn, orubblig eller förnöjsam. Inte för att man saknar ångest. Mitt eget gubbhjärta kvittrar nervöst i halsgropen mycket oftare nu, än när det var 27 och tillhörde en kille på väg upp. Men det är ju, trots ironin, så ömt och vackert skrivet. Vem skulle inte vilja vara en häst?

Vi har haft några decennier av gubbhat. Man får 13 000 träffar på "gubb-", om man söker i DN:s arkiv. På "kärring-" bara 1100 och de flesta av de träffarna står inom avståndstagande citattecken.

Är det kanske det som gör mig gråtmild? Ett litet, spirande hopp om ökad ömhet mot gubbar? En dröm om att åldras, som annat än ett skällsord? Kanske till och med som häst.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!