Johan Hakelius
Jag blev sittande bredvid en tidigare mediechef. Middagsbjudning. Vi pratade Trump, förstås.
– Den enda lösningen är att någon skjuter honom, sa hen plötsligt.
Det var inte ett skämt. Kanske inte heller en djupt grundad övertygelse. Risken att hen går ut och köper ett jaktgevär imorgon dag, är försumbar. Men någonstans där, mellan dåligt skämt och djupaste allvar, hängde meningen, dallrande i den politiska hetluften.
Man kunde kanske kalla påståendet en provballong, eller signalballong. Eller både och. Ett sätt att slå i ett hedervärt max på anti-Trumpmätaren och samtidigt kolla om omgivningen bar på reglementsenlig Trumpskräck. Det var en formulering som alldeles uppenbart hade varit i omlopp på tidigare middagar, med andra jeppar från den här hispiga branschen. Den måste ha fungerat.
Det här var alltså en rätt uppburen person inom media. Jag tror inte att hen är unik.
Det är stabsläge på en del redaktioner, nu. Reportrar går omkring och känner att de lever i ett definierande ögonblick. Ord som "skymning", "apokalyps", "avgrund" och "skred" dyker upp i spalterna. Krav på handling och lojalitet växer. Övertygelsen sprider sig, som den inte gjort på länge: det är dags att sluta sig till de Internationella brigaderna i kampen mot fascismen. Dags att lägga återhållsamhet, opartiskhet och jämnmod åt sidan.
¡No pasarán!
Inom redaktionerna kastas långa blickar på möjliga femtekolonnare. Inte så att det ens går att hitta någon journalist som ser något positivt i Trump - än mindre i Le Pen eller Sverigedemokraterna, knappt ens i brexit - men det finns möjligen kollegor som inte verkar tillräckligt skakade. Det finns journalister som inte är övertygade om att en ny Kristallnatt står för dörren. Den känslan räcker för att göra de mest upprörda i branschen ännu mer upprörda.
På sina håll förekommer kamratfostran och något som liknar "självkritik" av den sort som maoister brukade vara förtjusta i. Den som skriver för frimodigt om migrationsproblemen får veta det. Adjektivet "brun" har inget att göra med härliga solsemestrar längre.
Om vi bara slutade tala om problemen, skulle de försvinna, verkar en undergrupp av upprörda mena. Magiskt tänkande. Ingen verklighet existerar, utom den vi sätter våra ord på.
Att ens försöka förstå vad det är som sker, räknas som förräderi. Man ska inte skriva om misstro mot politiska och kulturella eliter, inte dröja för länge vid värderingsklyftan mellan topp och botten. Det är att "fiska i grumliga vatten". Dagens Nyheter, i sin nya kampanjande skepnad, ligger förstås främst. Tidningen har just ägnat en hel artikelserie åt att alla, utom DN, drar åt det bruna.
Det rör sig i samhällsgrunden. Folk är inte nöjda. Det är antagligen rätt stora saker på gång. Jag vet lika lite som någon annan hur det slutar. Kanske kommer allt att gå åt helvete. Kanske är det "apokalyps", "avgrund", "skred" och "skymning" för hela slanten.
Eller så är det inte det.
Det jag vet är att den yrkesgrupp som har till uppgift att vara nyfiken, lyhörd och först att förstå och förklara, till försvarlig del har bestämt sig för att i stället vara skitskraj, äcklad, förbannad och oförstående. Ur det växer hoppet om en kula för Trump, så att allt kunde bli som vanligt igen.
Det är ynkligt.