Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

En svensk tycker som flocken om sex och översitteri

Dramaten. Foto: FREDRIK SJÖSHULT

Vad hände med den svenska synden? Med Jarl Borssén som den ståndaktige kyrkoherden ena veckan och Blod-Svente i Pippi Långstrump den andra? Med toplessbadande och Inge och Sten? Med ”Kärlekens nöjen” på paradplats i radhusbokhyllan? Vad hände med frigjordheten, med skit i traditionerna och hedonismen?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Undantaget en del diktaturer undrar jag om det någonstans i världen är så tvära kast som i Sverige. Ena minuten är det alldeles sunt och normalt att alla pippar med alla, oavsett ålder, släktskap och art. Dessutom påbjudet att tala om det, utan genans. Nästa minut är ett oförsiktigt ögonkast, eller fel ordval, nog för att skrämma fram det chockerade ursinnet.

Hur går den där rörelsen från kåtstinn hedonism till frostbiten puritanism till? Hur bär man sig åt för att bli oskuld igen?

Det är detta jag undrar över när jag följer den offentliga debatten om det som händer på Dramaten och på andra ställen. Och det gäller verkligen inte bara sex. I åratal verkar normen på Dramaten ha varit att ha överseende med allt. Även med våldsverkare som pucklar på flickvänner och medarbetare, när andan faller på. De har inte bara fått fortsätta ostört, utan tagits under chefers beskydd, som vore de ömtåliga genier.

Och så spricker det där, minst 20 år för sent. Vad händer då?

Jo, då försvinner alla rimliga proportioner. Då likställs minsta lilla obehag på jobbet med ett övergrepp. Varje mellanmänsklig kontakt blir bara en fråga om att fastställa vem som är offer och vem som är förövare. Varje besvikelse en kränkning.

Hur skapar man teater i en miljö där alla mellanmänskiga konflikter betraktas som övergrepp?

Det ena eller det andra. Först är allt OK. Sedan är inget OK. Antingen eller.

Det är barnsligt. Om folk i yngre tonåren resonerar på det sättet, må det vara hänt. I den åldern kan det kännas skönt att slippa lita till sitt eget omdöme. Men vuxna människor? I en bransch som har till uppgift att gestalta vad det är att vara människa?

Det är klart att man ska kunna jobba på Dramaten utan att trakasseras eller misshandlas. Men att det ska vara en ”säker arbetsplats”, där ingen någonsin känner obehag eller olust, blir kränkt eller osams, är ren idioti. Hur skapar man teater i en miljö där alla mellanmänskliga konflikter betraktas som övergrepp? Trygghet på en teater är något som behövs för att man ska våga utforska alla möjliga obehagligheter, inte för att man ska slippa dem.

Jag tror så här: svenskar, skådisar eller ej, är varken hedonister eller puritaner. Däremot är de beredda att skriva under på nästan vad som helst, bara de slipper använda sitt eget omdöme. Det är obehagligt för en svensk att själv behöva avgöra vad som är rimligt och orimligt. Det är därför det blir så här tvära kast. Det är inte hedonism eller puritanism, utan kollektivism. För det enklaste sättet att slippa använda sitt omdöme är att ingå i en flock och göra som den gör. Häng med, helt enkelt.

När flocken säger att gladporr, fri sex, misshandel och översitteri är OK, så är det alldeles normalt och inget att snacka om. När flocken säger att varje flirt, varje slirning på firmafesten, varje osämja och varje obehag är ett övergrepp, så gäller det utan undantag.

Svart eller vitt. Allt eller inget. Vad som helst, bara man slipper använda sitt eget omdöme i den där eviga gråzonen som vi kallar livet.