Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Hakelius

En raffinerad förolämpning som betyder allt – och inget

Jeffrey Epstein – en ”sammansatt person”? Foto: BRIAN FLANNERY / STELLA PICTURES/PACIFICCOASTNEWS
Demonstration för klimatet. Foto: ERIK MCGREGOR / SIPA USA/IBL

Det är en särskilt elegant förolämpning att kalla någon ”en sammansatt person”.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Egentligen betyder det ingenting. Alla personer är sammansatta. Vad skulle de annars vara? Och det där ”sammansatt” kräver bara att det går att identifiera olika, hyfsat separata drag i personligheten. Det säger inget om kvaliteten på dragen.

Det är just det – det innehållslöst oskyldiga för den som tolkar saken bokstavligt – som är det raffinerade i ”en sammansatt person”. För det icke-bokstavliga, underförstådda, är att ”en sammansatt person” betyder att den som verkar trevlig, reko och normal, i själva verket är en riktig, osunt prunkande dårfink. En Jeffrey Epstein, med tonårsflickor i potatiskällaren. Det krävs inga bevis, eller ens exempel. Bara den där försåtliga, lilla formuleringen.

Någonstans i ”komplicerad” finns en antydan om ett ovanligt nyanserat känsloliv

Till och med ”komplicerad” är bättre. Det ordet har, av någon anledning, ett kulturellt kapital. Den som är ”komplicerad” kanske snittar handlederna, knaprar piller och kastar sig ur bilar som är i full rörelse, men någonstans i ”komplicerad” finns en antydan om ett ovanligt nyanserat känsloliv. En skoningslös existentiell klarsyn och kanske till och med en roman eller ett diktverk att kultförklara postumt.

Ingen sådan verkshöjd på livet för den ”sammansatta personen”.

Frågan är vad man ska kalla alla dessa människor – de blir allt fler – som lägger all manke som de kan uppbåda till att framstå som den bokstavliga motsatsen till sammansatta. Som om de vore sprungna ur en enda, ofta rätt idiotisk, idé. Och som snubblar över sina egna passgångarfötter i ivern att förklara att alla andra människor också är sprungna ur en enda, ännu mer idiotisk, idé.

Sådana människor har alltid funnits. De som gillar att använda ”nyliberal” eller ”kommunist” som uttömmande beskrivning på folk de ogillar, till exempel. Eller som rent av kallar sig själva ”nyliberal” eller ”kommunist”, som en uttömmande beskrivning av det egna jaget. Men nu finns de överallt.

Ska man kalla det här någonting, så ligger antihumanism bra till

Den sortens feminister som tror att kön är det enda väsentliga, har fått sällskap av muttrande Incelmän som tror att de bara är sina egna penisar. Rasifierade surpuppor blickar så djupt i sina egna, mörka navlar att de till slut möter mjölkdrickande vit maktalbinos i tanke och retorik. Ekohysteriker dömer ut alla som visar minsta intresse för något annat än klimatet. De börjar sinsemellan resonera om behovet av samhället blir lite mindre sammansatt. Det räcker inte med att de själva ska spegla en enda övertygelse, hela samhället måste göra det. Är man bög måste allt handla om det. Är man transa är det hela jaget. Och så vidare.

Ska man kalla det här någonting, och det bör man nog göra, så ligger antihumanism bra till. Humanismen var nyfiken på människan och satte henne i centrum. Ju fler motsägelser och konflikter människan bar på, desto mer intressant var hon.

Det vi upplever nu är motsatsen. Både det egna jaget och andras jag, ska krympas till en enda etikett. Det är ett slags desperat försök att kasta av sig det mänskliga, som om det vore en svaghet, eller något genant att bli påkommen med.

Men hur ni än försöker, vilken färg, sängkamrat eller tvångsföreställning ni än har gått upp i: ni är alla ”sammansatta personer”. Har ni tur är ni till och med ”komplicerade”. Ta det som en välmenad förolämpning.